Under pressure

Det var väldigt vad det var svårt att komma igång med att skriva nu då! Som jag tidigare skrev tänkte jag mig att jag skulle dra ner på tempot lite med bloggandet, men nu har jag på några dagar liksom helt kommit ifrån skrivandet och det var ju inte meningen. Skrivkramp har man ju hört talas om och kanske är det en släng av det jag fått. Eller har jag bara kommit av mig. Jag får uppenbarligen sätta lite press på mig själv. Då ska det väl gå. Inte ett inlägg om dagen som jag kört med ett tag, men åtminstone kanske ett par i veckan. Jag sneglar lite avundsjukt på de kolumnister eller krönikörer (eller vad det kallas) jag läser i mån av tillgång till aktuell tidning, Jenz Kjellberg i lokaltidningen Smålandsposten och David Färdigh i även den lokala Magazinet. Kjellberg har en krönika varannan måndag och även Färdigh verkar numera ha en varannan vecka. Det är ju lite lagom egentligen, men kanske blir det lite väl fattigt om man ska ha en blogg. Det ska väl ändå vara lite mer aktivt. Hur som helst läser jag oftast med stort nöje det herrarna Kjellberg och Färdigh skriver för det är nästan alltid underhållande små krönikor de kommer med. Och det varannan vecka alltså. Nu är det ett tag sedan jag skrev något blogginlägg. Det har inte att fattats ämnen att skriva om, men både tid och inspiration har saknats så det har blivit ett litet break. Jag skulle annars ha kunnat skriva om att jag på mitt näst sista arbetspass på fritids där jag varit under några veckor var med på ett hörn av skolavslutningsdagen på den skola där även jag gick i låg- och mellanstadiet. Det gav lite av flashbacks till den tiden både när det kommer till skolan och avslutningen i 6:an även om vi på den tiden inte hade ett sådant gediget tårtkalas som det nu var på skolgården. Jag kunde också ha skrivit om att jag i anslutning till nämnda skolavslutning träffade på Anders som jag inte träffat sedan jag hälsade på honom i Montana i mars 1988. 31 år sedan dess! Det kunde jag ha vikit ut lite text om för det var ett kul återseende. Jag kunde också ha skrivit om att jag i förra veckan till slut sent om sider fick årets deklaration avklarad. Och det med hjälp av en person som tidigare under en period hade hand om Ulf Lundells ekonomi. Redde han ut det var väl mina siffror förhållandevis lätta att få ordning på. Så fick jag då med deklarationen avklarad domen om hur stor restskatten blir det här året. Något mindre i omfattning än fjolårets blir den, men högst påtaglig. Jag kunde också ha berört ämnet att jag summerat hur illa det blev med det kortbedrägeri jag blev utsatt för hösten 2017. Jag tror att jag nämnt det i något tidigt blogginlägg. Bankerna tar ingen som helst del av smällen har det visat sig och det blev närmare 77 000 kr som gick förlorade med allt inräknat. Det är väl bara att göra som kungen och vända blad och gå vidare, men surt är det. Vad mer kunde jag ha skrivit om på bloggen sedan senast? Jo, jag skulle ha kunnat skriva något om konserterna med Eagles och Phil Collins jag var på i Stockholm med några dagars mellanrum. Det hade jag tänkt. Och jag skulle ha kunnat skriva om två omgångar med gräsklippning av långt gräs med i det ena fallet ett möte med en orm. Jag är paniskt rädd för sådana så det var inget vidare. Dessa synnerligen obehagliga varelser vill jag inte komma i närheten av. Nej, så det vill jag inte skriva om egentligen. Annars var det tydligen en något vild gräsklippningsomgång eftersom huven på åkgräsklipparen lossnade och föll av. Bruce Springsteens och Ulf Lundells nysläppta album skulle jag också ha kunnat få ur mig något om, liksom att min lilla balkong till slut invigts för säsongen efter att det vid ett tidigare försök tog fem minuter innan det soliga vädret förbyttes i molnighet och strax regn. Ja, det finns säkert mer jag kunde ha skrivit om, men som sagt var har det varken funnits tid eller inspiration riktigt. Så har ni läsare då tack vare det kanske gått miste om några litterära godbitar. Skojar bara. Det var nog bara skönt att slippa läsa en massa dravel. Kanske återkommer jag till något av det ovannämnda när andan faller på och det finns också en del från vinterns resor kvar att skriva om. Om jag inte helt tappar geisten ska jag väl se till att få ut lite från det – och även tidigare resor – om inte annat. Jag får väl som sagt sätta lite press på mig. Då ska det väl komma något till slut. Lite press på sig behöver man nog ha ibland, känns det som. En välvillig spark i häcken av sig själv eller någon annan. Men nu först får det bli lite midsommarfirande, tänkte jag. Så… Glad Midsommar på er då!