Ut på vift

Efter drygt ett år av att bara ha gått runt på gatorna i Santa Maria – förutom ett enda besök i Espargos, huvudorten på ön – hyrde jag för några veckor sedan en elcykel och kunde på så sätt ta mig iväg åtminstone lite längre än vanligt. Jag kanske återkommer till den turen med lite bilder längre fram här på bloggen, men nu tänkte jag annat. Hur som helst var det lite av frihetskänsla att kunna komma iväg lite bortom de vanliga gatorna under mitt elcyklande och det gav mersmak så några dagar senare blev det också att jag hyrde en bil, för att kunna komma iväg ytterligare lite längre från Santa Maria. Och det är det jag tänkte skriva något lite om nu. Jag har redan tidigare haft funderingar på att någon gång hyra bil här, för att köra runt och titta lite på ön på egen hand, men nu blev det lite på förekommen anledning. Saken var nämligen den att det visum jag ansökt om skulle vara klart en angiven dag och passet med visumet skulle då avhämtas på polisstationen i Espargos, vilket alltså är huvudorten här på ön. Under rådande pandemiläge med ökande antal fall tilltalade det mig inte att behöva färdas i en aluguer (minibuss och det kollektiva färdmedel som finns här) tillsammans med andra människor för att åka upp till Espargos och sedan samma sak hem igen. Visserligen har man nu glesat ut antalet passagerare i aluguer för att minska smittorisken och alla sitter med munskydd, men det lockade ändå inte. Kanske bättre då att avverka det där ändå någon gång tänkta bilhyrandet och att ha 24 timmars frihet att kunna köra på egen hand. Så fick det bli och jag kollade upp två biluthyrare på gångavstånd mellan innan jag valde den som finns på Enacolmacken. Det kändes lite ovant att sätta sig i förarsätet på en bil igen eftersom jag inte hade kört alls på 14 månader och dessutom har jag aldrig kört bil här tidigare. Lite ringrostig som bilist nollställde jag ändå trippmätaren och körde ut från macken utan incidenter. Det var en automatväxlad bil och det var ju skönt för det är det jag sedan många år nu vant mig vid hemma i Sverige. Det skulle nog gå bra. Sal är ingen jättestor ö – den är 30 km lång och på det bredaste stället 12 km på den ledden – och dessutom är vägnätet inte så stort så det var inte så stora ytor jag hade att ta mig an att försöka täcka. Det kunde väl vara lite lagom för en dag och kanske lite nästa morgon som kompletterande. Det mesta har jag väl sett tidigare, men det gav ju lite större möjligheter till egna val när jag nu körde på egen hand och inte var med på en organiserad tur. Jag körde rakt norrut och första stoppet blev i Murdeira, ett litet fint samhälle ungefär mitt emellan Santa Maria och Espargos. Det ligger i vad som heter Baía da Murdeira, Murdeirabukten, och det är vackert med den rundade stranddelen man först kommer till sedan man vikit ner dit från huvudvägen. En del bor i Murdeira permanent, andra hyr väl in sig veckovis precis som i lägenheter och på hotell i Santa Maria. Den stora skillnaden mot Santa Maria är att det inte finns något utbud av restauranger, barer och kaféer. Något enstaka finns, men det ser tämligen dött ut. Däremot ser det ut att vara ett behagligt ställe att bo på. Det såg ut att vara lite mer av villor än vad som finns i Santa Maria och det var ju lugnt och stilla. Vidare sedan längs det som väl var en bit av den gamla vägen mellan Santa Maria och Espargos och så vek jag höger mot Pedra de Lume. Jag har besökt saltpoolerna i kratern där några gånger och brydde mig inte om att betala entré för det den här gången. Däremot snurrade jag lite och såg det som är kvar av den linbana som en gång i tiden fraktade salt från poolerna till som jag förstår det antingen hamnen där i Pedra de Lume eller möjligen vidare på räls ner till Santa Maria för skeppning. I Pedra de Lume låg trimaranen iLAN Voyager, en båt som tillhör Hotel Morabeza, på land för som det såg ut välbehövligt underhåll. Jag segade upp min hyrda Kia Pegas på en kulle med en fyr och blickade ut över Pedra de Lume och de i övrigt ödsliga omgivningarna. Sal är en karg ö. Till Espargos sedan och ja, espargos är portugisiska för sparris! Sedan jag hämtat ut mitt pass med visum snurrade jag runt en del på diverse gator i delar av staden som jag inte sett förut. Det första jag gjorde sedan jag kört från polisstationen var att köra mot enkelriktat. Det var en stor och bred gata och jag kom bara en kort bit innan jag mötte en bil som blinkade åt mig och inuti den fanns en polisman som gestikulerade och jag insåg att jag missat en skyltning och vände om. Efter det inga fler fadäser. En prövning för den hyrda Kia:n var det dock när jag kämpade upp den till utkikspunkten på det som nog heter Monte Curral. Jag har varit där några gånger tidigare och därifrån har man vidsträckt utsikt över i princip hela ön. Det är mest platt landskap. Där nere syns Espargos och i dess utkanter de kåkstäder (eller hur man ska benämna dem) som finns. Där bor folk i enkla skjul och har det naturligtvis inte så värst bra. Det är som det är med det och förstås ledsamt att man inte har råd med bättre levnadsförhållanden än sådana enkla. Vidare till Palmeira sedan och det är hamnstaden på Sal. Det blev lunch i skuggan på en servering där och för ovanlighetens skull åt jag fisk, garoupa. Det är som jag förstår det en slags havsabborre. Det var helt OK, men det var mycket av ben att tampas med. Det är onekligen enklare med kött. Det är fint med alla båtarna där i den lite skyddade viken och det blev några bilder på det och lite snurrande på gator jag inte tidigare besökt i Palmeira. Jag har tidigare i princip bara sett Palmeira till fots och då blir det lite begränsat. Kanske inte så mycket att se förutom det man kommer åt genom att promenera, men ändå skönt att nu med bil kunna röra sig över lite större områden. Nya prövningar för bilen sedan när jag begav mig ut på lite halvdana vägar och ickevägar som tog mig till Buracona och sedan över Terra Boa tillbaka till Espargos. Jag har besökt Buracona två gånger tidigare och gick nu inte heller in där – det är annars en sevärdhet – utan nöjde mig med att köra dit och sedan vidare. Jag hade först lite svårt att hitta hur man skulle köra för att ta sig från Palmeira till Buracona, men så fick jag syn på en TUI-jeep och tog rygg på den. Den skulle mycket riktigt dit. Efter det över det ödsliga och karga område som närmast ironiskt har fått namnet Terra Boa, ”bra land”. Det gick oftast att följa var bilar tidigare kört, men emellanåt var det som det kändes väglöst land. Det fick bli lite försiktigt körande. Jag kom så att jag såg den hägring som också oftast (eller kanske alltid) finns med som en del på turerna på ön. På håll ser det ut som att det är vatten utan att vara det och det är onekligen lite fräckt. Jag letade mig tillbaka till Espargos ytterkanter med sinande bensintank, men jag kom fram till en mack innan det var helt tomt. 112,8 kapverdiska escudos per liter kostade bensinen och det blir väl någonstans mellan 10 och 11 svenska kronor så det är onekligen lite billigare med den varan här än hemma. Så vansinnigt många mil blir det heller inte körda på en liten ö så bensinkostnaden för bilhyrandet var därför överkomlig. Ny sväng till Pedra de Lume sedan och jag tog ett par bilder på den gamla kyrkan där. Den här gången körde jag också upp till kanten på kratern i vilken saltpoolerna finns. Jag hade fått tips om att man skulle kunna göra det och därifrån blev det en lite annan vinkel än vad man får när man passerar in genom tunneln som utgör själva entrén. Lite fler bilder på det som är kvar av linbanan blev det också. Efter vad jag har hört vill man få det klassat som världsarv och det verkar väl kanske rimligt. Saltutvinningen är en viktig del av öns historia. Efter lite ytterligare bilder i den sena eftermiddagssolen styrde jag kosan tillbaka mot Santa Maria igen. Det blev nu nytt stopp i Murdeira, denna gång för lite chaufförsdricka i form av Fanta på, tror jag, det enda stället som hade öppet med servering. Några bruschetta med ost blev det också för att äta något till Fantan. De var inte så goda, men utsikten mot viken och den nedgående solen fick väl kompensera. Innan jag slutligt återvände till Santa Maria blev det bland annat en vända ut till det ställe där det finns en zipline. Det är nog inget jag skulle våga mig på att prova, men nu vet jag åtminstone var det hela finns och lite grann hur det ser ut där. Vägen ut dit och mot Kite Beach var åtminstone i den del som var närmast den stora vägen markerad med stenar så att man visste var man skulle köra. Så tror jag inte att det var när jag åkte i taxi till Kite Beach en gång för drygt ett år sedan. Lite snurrande inne i Santa Maria blev det också sedan, medan solen sänkte sig ner efter dagen. Det blev bland det sista på min utflyktsdag. Nästa morgon och förmiddag sedan bara lite mer snurrande i Santa Maria och dess närmaste omgivningar och lite av större inköp på supermercadon Cazu, när jag nu kunde frakta hem det med bil, innan jag lämnade tillbaka bilen. Lite mer tankande blev det också för att lämna tillbaka bilen med samma nivå på bränslemätaren som det var när jag tog den. Efter prick 24 timmar lämnade jag tillbaka bilen, bra mycket mer dammig än vad den var jag hämtade den föregående dag, och 163,8 km var det tydligen jag hade kört. Nu får bilderna i övrigt illustrera det jag här ovan berättat om. Och för eventuellt nytillkomna läsare är detta då bilder från Sal, Kap Verde.