Vi er røde, vi er hvide

Igår kväll var det dags för semifinal nummer 2 i fotbolls-EM och det var röd och vit flagga mot vit och röd flagga, Danmark mot England. De senare fick väl stå som favoriter efter ett så långt lysande EM utan ett enda insläppt mål, men Danmark kanske kunde skrälla. 1992 halkade de på ett bananskal med i EM sedan situationen på Balkan gjort att Jugoslaviens landslag inte deltog och detta ”wild card” förvaltade Danmark väl genom att ta sig vidare från gruppspelet, vinna över Nederländerna i semifinalen och sedan Tyskland i finalen. Jag följde nog inte det mästerskapet särskilt mycket trots att den gick i Sverige och min minnesbild är bara att jag hörde att Danmark vunnit när jag var på någon slags (har jag för mig) liten personalfest vid en stuga någonstans i den svenska sommaren. Och så var det den där danska dängan som spelades så mycket, och förstås allra mest i Danmark: ”Vi er røde, vi er hvide, vi står sammen side om side”. De kom från ingenstans då 1992, och vann hela tjottaballongen. Skulle de kunna lyckas igen nu 29 år senare? Nu ställdes de mot England i semifinalen efter ett betydligt längre och geografiskt mer vidlyftigt mästerskap än det 1992 och det på Wembley i London inför efter vad som sades 64 950 på läktarna. Eftersom coronarelaterade reserestriktioner råder var det väl bara danskar bosatta i England och kanske resten av Storbritannien som fanns på plats, enligt uppgift kanske 7 000 av de totalt närmare 65 000. Tveklöst höll alltså lejonparten av publiken på de tre lejonen, The Three Lions, som det engelska fotbollslandslaget kallas. Så ska det väl vara när det är hemmaplan, men i spåren av pandemin blev det nu mer oproportionellt än det annars varit. Nåja, färgerna stämde ju i alla fall. Det var en målvaktskamp också, en match i matchen, och i SVT:s sändning deklarerades det märkliga sammanträffandet att Englands Jordan Pickford och Danmarks Kasper Schmeichel båda seniordebuterade i den lilla klubben Darlington i England. Darlington FC huserar tydligen i engelska sjättedivisionen! Undrar om de båda målvakterna kan sin Springsteen och gnolade på Darlington County när de spelade i den klubben… Minst sagt ett konstigt sammanträffande i alla fall att de efter debuter i den lilla klubben nu stod för varsitt lands målvaktande i en EM-semifinal på stora Wembley. Och båda hade så långt gjort bra ifrån sig i EM. Pickford hade hållit nollan i alla fem matcherna och det var nu sju matcher på raken utan insläppt mål för det engelska landslaget, då inklusive två vänskapsmatcher inför EM. Onekligen stabilt och det är väl inte så konstigt att den svenske förstemålvakten Robin Olsen trots sina uppenbara kvaliteter inte fått mycket speltid i Everton, när Pickford är huvudkeeper där. Och så Kasper Schmeichel då, son till stormålvakten Peter Schmeichel. Han har varit klart bidragande till att Danmark tagit sig så långt. Irländske Ned som jag ibland träffat i Santa Maria på Kap Verde har förresten en gång berättat att han i samband med någon slags konferens i Oslo var ute på lokal tillsammans med windsurfaren Josh Angulo och Schmeichel senior. Det är ju lite stort ändå. Men nu var det alltså inte han utan junior, Kasper, som skulle hjälpa till att försvara de danska färgerna i EM-semifinalen. Danmark eller England vidare till final var frågan och det var Danmark som gjorde det första målet och därmed stärkte sina möjligheter till avancemang. I 30:e matchminuten slog nämligen den unge Mikkel Damsgaard – han fyllde 21 för fem dagar sedan – från tämligen långt håll en fullständigt formidabel frispark över den engelska muren och in i mål, otagbar till och med för Pickford. Till slut var alltså den engelska nollan spräckt. Ja, vilket mål! Ett av EM:s snyggaste vill jag nog påstå, även om det har varit en del andra också. Nu tog det dock inte lång tid innan den danska glädjen förbyttes i mer återhållsamma känslor hos de rödvita. Engelsmännen stormade fram och det hade blivit mål ändå, men nu blev det i 39:e matchminuten ett olyckligt självmål som noterades i historieböckerna. Det hade varit trevligare om Raheem Sterling fått göra det, men nu kom det ett danskt ben i vägen. 1-1 stod det alltså i och med det målet och det höll sig fram till full tid i matchen. Det tog ända till att England fick en lite omdiskuterad straff i förlängningen innan Harry Kane på lämnad retur kunde få in en boll ytterligare bakom Kasper Schmeichel. Det var mot slutet av andra halvlek annars rena indianöverfallet från engelsmännen och det med cirka sju tilläggsminuter att tampas med för de danska spelarna så det var inte oväntat att det till slut skulle bli ett mål för hemmanationen. Det blev lite andningspaus för Danmark när det gick till förlängning och med lite flyt hade de kanske kunnat ta hem det hela, åtminstone om det gått till straffsparksavgörande, men nu höll sig 2-1 till England distansen ut. Det danska laget föll i alla fall med flaggan i topp, det måste man säga. Nu blir det vad som väl får ses lite som en drömfinal mellan Italien och England, men förstås inte den final Danmark drömde om. Italien och England i alla fall, två lag som verkar oslagbara. Kanske att Sterling kan få möjlighet att göra ett avgörande mål mot italienarna, ett stenkast från där han (alltså) helt nära Wembley en gång i tiden gick i skola. Det hade ju varit häftigt. Lite synd om Danmark var det, men sett till hur matchen som helhet var får man nog säga att det ändå var ett rättvist resultat. Och bäst i Norden är de ju i alla fall. Ingen ”Vi er røde, vi er hvide” den här gången, istället fick engelsmännen sjunga med i Neil Diamonds underbara Sweet Caroline där på Wembley. Det var final 5 i Stanley Cup-slutspelet också sedan och jag stagade upp mig till att någorlunda se den matchen trots att det var mitt i natten. Regerande mästarna Tampa Bay Lightning hade möjlighet att på hemmaplan i Florida försvara sin titel. Först ungefär 20 över 2 svensk tid började matchen och det tog till närmare 5 innan det stod klart att det blev så. Det blev målfattigt och seger med bara 1-0, men det räckte ju och totalt tog de hem finalserien med 4-1 i matcher mot Montreal Canadiens. Jag funderade under matchen på om jag var och snurrade i Tampa Bay när jag var med hyrbil och körde i Florida våren 2019. Jag minns inte säkert, men jag borde väl nästan åtminstone ha passerat för jag har bestämt för mig att jag var i Saint Petersburg och Clearwater och det ligger helt nära, och liksom utanför. Det här var nog förresten första avgörande Stanley Cup-finalen jag sett på TV sedan någon gång på 90-talet då någon svensk TV-kanal visade alla Pittsburgh Penguins matcher och jag kunde se Tingsryds AIF:s forne back Kjell Samuelsson höja bucklan. Det är som sagt ett tag sedan. Nu är det segt att vara uppe så sent på natten och se på hockey och det har därför varit en tämligen trött dag idag. Nåja, det kan det väl vara värt för att se lite livesport någon gång ibland. Det är inte så ofta.