Waiting for the worms

Jag var på Nya Zeeland 1990 och på Sydön åkte jag sträckan från Queenstown till Nelson med något som hette Westcoast Express och det var lite samma koncept som Rosa Bussarna, att man färdas tillsammans en sträcka och ser på det som finns att se, övernattar (i det här fallet enklare hotell) längs rutten och har roligt tillsammans. Det var barbecuekväll, maskerad m.m. Vi var ett 20-tal passagerare från Sverige, Danmark, Tyskland, Kanada, Schweiz, Irland, USA och kanske något ytterligare land och det var en kul vecka med fina vyer och många upplevelser. Efter en pubkväll i/vid Fox Glacier (eller om det möjligen var vid vårt andra glaciärstopp i/vid Franz Josef Glacier) drog chauffören (som jag har för mig hette Sean) med oss alla ut från pubmiljön till något becksvart som skulle kunna ha varit en liten dunge eller ett buskage, men som troligare var en liten grotta. Där skulle vi, alla lite runda under fötterna och säkert inte alls så tysta som vi kanske borda vara, bilda tåg med chauffören längst fram och sedan resterande en och en med händerna på framförvarandes axlar. Det var bokstavligen höljt i dunkel eller snarare becksvart mörker vad vi skulle göra, men i mycket sakta mak rörde vi oss nu i ett led framåt och in i något som alltså sannolikt var en grotta. Eftersom vi inte visste vad som väntade oss blev överraskningen desto större och häftigare. Det visade sig att vi nu kom in i något där väggar och tak var bemängda av glowworms, lysmaskar! Det var alltså inte bara vi som var lite på lyset så att säga. Det var verkligen en makalöst häftig upplevelse den där sena pubkvällen på Sydön. Det var som en stjärnhimmel där inne där vi nu var och långsamt rörde oss runt på rad i en cirkel eller kanske snarare oval. Det var över på några minuter, men det har blivit ett minne för livet. Jag hörde sedan talas om Waitomo Caves på Nordön och bland andra sätt skulle man där kunna se glowworms från båt. Det kände jag att jag ville göra. Tiden på Nordön blev dock lite knapp och det var mycket annat att se så jag gav upp det eftersom jag hade ett flyg att passa. Jag fick tills vidare klara mig med upplevelsen efter det där pubbesöket, men jag tänkte att om jag någonsin kommer tillbaka till Nya Zeeland ska jag se till att ta mig till de där grottorna på Nordön. Det skulle bli en 29 års väntan på det återbesöket i landet, men i söndags rattade jag min hyrbil söderut från Auckland till Waitomo Caves och så kom jag då till slut dit. För 94 nyzeeländska dollar (runt 600 kr) fick man komma in i dels Waitomo Caves och dels en annan, Ruakuri Cave, en bit längre bort. Det var den kombon jag valde, med båt i Waitomo Caves och sedan en 1,5 timme lång guidad promenad i den andra grottan. Jag blev inbokad kl. 13 respektive 14.30. I Waitomo Caves var det inte tillåtet att fotografera, varken under promenaden till båten eller ombord, bara sedan man lämnat grottan och båten. Det var bara att beskåda och njuta som gällde. Och visst var det häftigt att då inte minst glida fram i båt under grottaken. På någon resa någonstans sade någon (jag har glömt vem och var) "Det är som om någon strött socker över himlen" om stjärnhimlen där vi var och jag tyckte det var så vackert uttryckt. Lite så är det även inne i Waitomo Caves. Det är lite grann som en stjärnhimmel, som Vintergatan på sina ställen där det är stark koncentration av glowworms. Det var häftigt i Waitomo Caves och en annan upplevelse än den på Sydön 1990, men frågan är om inte den där första gången var ännu bättre. Det var så oväntat då. Här var det organiserat och turistiskt, men självklart var det fantastiskt. Och efterlängtat. I Ruakuri Cave fick man alltså ta bilder och den droppstensgrottan var liksom Waitomo Caves i sig häftig, men även där var det lysmaskarna som var det mest fascinerande. Nu kom man närmare dem och man kunde försöka sig på att ta bilder. Det är omöjligt att återskapa det man ser, men några exempel finns sist bland bilderna i detta inlägg. I övrigt är det bilder jag plockat på nätet och ett på köpta vykort. Bilden med trådarna har jag tagit. Det är på något sätt genom de trådarna lysmaskarna får i sig näring. Även hemma i Sverige har vi något smått som lyser och som jag vid tillfälle sett när det varit riktigt mörkt utanför mitt hem, men då är det någon enstaka och det är nog eldflugor och inte lysmaskar. Tror jag. Ska men få upplevelsen av stjärnhimmel får man nog vackert ta sig till exempelvis Nya Zeeland. 29 år tog det alltså innan jag tog mig till Waitomo Caves glowworms, men nu är det gjort. Check på bucket list igen.