det här har varit jag

        så länge   som jag kan minnas   jag vet fortfarande inte VAD det är     men det känns som ett skruvstäd denna gången och jag kan ärligt talat inte veta om jag någonsin kommer bli fri det kommer jag förmodligen, men det känns fan inte bra att tänka så men tillbaka till ämnet (jag tror det här var det bästa vi kunde göra oavsett vad det resulterar i (för att gå ifrån ämnet igen), för någonting händer nu, det har jag känt en gång för mycket för att det inte ska göra det, frågan är ju bara vad)   jag måste visa mig jag måste visa det kan jag inte, vilket jag tvekar på att jag kan, måste jag försöka och hoppas att någon liten gnista eller ljusstråle skiner igenom     åh vad jag bara önskar en cirkus kunde stå under mina fötter en ny plats     att älska så