Eltandborste

Nytt år, ny kategori...?  Ja, hurra! Utveckling sker på min lilla privata hemsida. Jag har en kategori som heter "För nu har jag tänkt till". Det är en bra kategori. Den har (oftast) lite mer genomtänkta inlägg i sig, men också ett gäng som mer borde gå under kategori "varför tänkte du ens på det här?". Jag tänker att mina små egenheter och spekulationer förtjänar ett eget utrymme. Ett eget utrymme som jag har döpt till "Ida spekulerar". Jag tänker att smarta inlägg får ligga under tänka-till-kategorin och mer... spontana, så att säga, inlägg landar under Ida spekulerar.  "Ida. Varför har man ens kategorier?"  Jag vet inte. Men det känns som att ni lättare hittar inspirerande recept, byggbeskrivningar och uppfostringsmöjligheter om de förekommer i någon form av strukturell ordning. Därför har jag mina.  Jag tänker att jag ska debutera med ett inlägg om den här lille jäveln.  Det här är min eltandborste. Förutom svagheten att vara batteridriven (köp aldrig en batteridriven eltandborste. Någonsin. Se till att ha en uppladdningsbar.) är vi rätt bra kompisar. Mina tänder är min svaghet rent utseendemässigt, och efter att både ha överlevt dubbla järnvägsspår i käften och kommentarer som "har du inte borstat tänderna eller?!" och "det är något fel på din emalj, vi vet inte vad" kan vi sammanfatta min tandhistorik som "ful men funktionell". Lite som yllekoftor från början av 60-talet. De håller i tid och evighet men ser ut som kattkadaver. (Jajaja, jag vet, ni har aldrig noterat det, good for you, men det har satt sina spår.) Tandläkaren rekommenderade Eltandborste, Eltandborste och Ida kan ha oral kontakt osunt länge, alla glada och nöjda.  Men... Som alla förhållanden har vi hinder att ta oss över, saker att kompromissa om, diskussioner som behöver tas uti med. Just nu uppkommer samma problem vid varje dejt, vi har liksom inte riktigt lyckats reda ut det här och jag eftersöker relationsråd. Det handlar om äktenskapsdödaren Näsa. För, när jag borstar mina framtänder kliar det. Inte ett vanligt litet kliande som går att häva med två riv av en pekfingernagel, utan mer som att jag som kattallergier skulle stoppat en hel jävla sovsäck full av små söta katter och sedan själv gett mig in i "the dungeon" med huvudet först. Jag kan liksom behöva gnugga hela ansiktet med en frottéhandduk för att lindra det. Fullständigt panik-kliande, med andra ord. Fruktansvärt.  Är det bara jag och Eltandborste som har det såhär, eller kan någon (snälla säg ja) relatera till samma sak? Vibrationsallergi - ett nytt fenomen upptäckt av mig. Nu är det dags att gå vidare med den här dagen! HEJ!