En kliché om friskluft

Ni vet de där små detaljerna i livet. Små, fast stora. Små när de är och stora när man missar dem. Jag går och går och går. Andas friskluft, tankar sol, tänker tankar, lyssnar på podd eller lyssnar på ingenting. Rör mina muskler. Låter dem pressas  hårt och bygga styrka eller låter dem vagga en trött kropp till vila. Och sen är hunden på semester ett tag. Och promenaderna blir inte av på samma sätt. En lätt känsla av ineffektivitet. En känsla av rastlöshet och trötthet. Tränar de pass jag alltid gör men känner att något saknas. Och sen har man en hund i huset igen.  Allt det där man trodde skulle vara detsamma. Renovera ett fönster, städa, greja. Det är aldrig detsamma som att gå ut och få en liten bit att världen i sinnet. Idag en väldigt solig fin del av den. Jag måste få gå, jogga och springa, måste få komma ut, måste få den tiden där ingenting spelar någon roll, där ingen bryr sig om hur jag ser ut, vad jag heter, vad jag gör, måste få vara själv utan att vara ensam. Så innerligt tacksam över att den här biten av världen finns precis utanför min ytterdörr och att jag kan gå ut i den och ta tillvara på den. Och tänka på att jag gör just det. Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Det spelar ingen roll om det är tungt i livet. Det spelar ingen roll om motgångarna ibland är fler än medgångarna. Det spelar ingen roll om mina lungor är lika fyllda av trötthet och ångest som av luft. Här ute är jag lätt. Här ute är ingenting svårt. Här ute hittar jag lösningar jag redan hade på problem som inte finns. Här ute går jag från stressad till lugn. I alla väder. Det är en fin sida hos mig. Nu ska jag krypa ned i landstingslakan (fel av mig: regionslakan), vila inför vad natten har att erbjuda och glädjas över vad jag har byggt upp omkring mig. Jag är stolt över att vara stark, och glad över att jag vågar vara svag. Just idag är jag glad att jag är jag. HEJ!