En vecka

Den senaste veckan har bjudit på så otroligt mycket fint. Och jag vet att ni antagligen är så innerligt trötta på mina bilder på vita backar, soluppgångar, ensamma liftkorgar och påbylsade kroppar men det är det som är jag och det som får mitt hjärta att både slå snabbare och långsammare på samma gång.Sista dagen på skidor var isande kall. -17 grader på termometern fick oss bara att klä oss lite lite varmare än dagarna före innan vi gav oss ut och mötte den där soluppgången en sista gång innan hemfärd. Och vi var många ur sällskapet den där sista dagen. Många som ville vara med, se det där vi talat så varmt om några dagar redan och åka på manchester. Det var en väldigt fin stund.  Jag tycker det är så monumentalt ashäftigt den där första timmen. Från mörkblå himmel med en brinnande sol som knappt är vaken, för att bara fyra åk senare vara ljusblått ljus och kritvit sol. Som ett helt nytt landskap varje gång man sätter sig i liften. Det är coolt att få vara med om det! I år har vi dessutom både haft bättre väder och bättre underlag än någonsin tidigare, och jag är så jävla tacksam över att jag kan, får och har möjlighet att både få uppleva det själv och ge det vidare till mina barn. Och hörrni. Här är de. Han och hon. Hon ensam elev sista dagen på skidskolan och han som har planterat ett stort leende i hennes ansikte. Hon som krampaktigt hållit i stavar i nedförsbackar och han som fick henne att åka i ski-crossen själv. Hon som aldrig ville åka lift själv och han som lärde henne både fånga den, kliva på den och ta sig av den - själv. Hon som alltid åker med både hängslen och livrem. Och han som gav henne så stort självförtroende att hon på svaret "nej" efter frågan "har vi selen med oss?" svarade "nehe, då får jag klara mig utan då!" med ett glatt leende i ansiktet. Jag blir varm i hjärtat bara av tanken på vilka framsteg han gjorde på 5 timmar.  Freja blev, förutom proffs på att stå på skidor, kär - i Valle. Så till den grad att vi efter första kramen fick ställa oss sist i kramkön igen för att hon inte kände sig färdig. Så till den grad att hon dansade så hon halkade omkull till Vallesången. Så till den grad att hon grät så tårarna sprutade när vi till slut ändå blev tvungna att lämna tillbaka Valles tron när han gått därifrån för flera minuter sedan.  Idag har vi landat hemma, packat upp, tänkt, planerat. Stått ute och tittat på vår trädgård, funderat på vad vi ska förändra i den. Jag gick en lång promenad och tog vägen förbi pölen hem (ingen högoddsare, förvisso).  Men hur det än är. Hur fin skidåkningen än var, hur fantastiskt väder vi än hade, hur skönt det ändå var att få komma hem till mitt - så bjöd den här veckan också på något bland det finaste i världen. För i fredags kom hon äntligen. Efterlängtade fantastiska lillasyster Johansson-Murmester. Sist jag kollade ännu namnlös, men helt underbart perfekt. Tacksamheten i att den där fina ungen anlände utan en bråkdel av dramatiken som hennes storebror gjorde är enorm!Tänk att det här är mitt liv. Sjukt egentligen. Och förbannat bra. HEJ!