Hästen och jag

Den vanligaste promenadvägen jag går mynnar, strax innan vändning hemåt, ut i en stor hästgård. Där finns en hage nära vägen, en stor hage med mycket utrymme för glada hästsprång och galoppsträckor. Där står en häst. Hen är svart, och alldeles ensam.  Och den ser verkligen ensam ut. Den har en så absurt stor hage, men den enda bit som är upptrampad är den allra närmast staketet. Vissa dagar går den bredvid mig ända tills hagen tar slut och den måste stanna. Jag är ingen hästmänniska, men jag är inte heller dum i huvudet. Jag fattar att det finns en superbra anledning till att hästen står själv (även om hagen är så stor att den med lätthet hade kunnat inhysa ett regionsjukhus) (jag kanske tog i lite när jag skrev det där sista, men NI FATTAR), men jag tycker så himla synd om den. Och som någon sjuk försvarsmekanism har jag nu börjat intala mig att den står där och väntar på mig och blir glad när jag dyker upp. Att den säger "hej, vad skönt att se att du mår bra" på samma sätt som jag känner så för hästen. Att den är ett trevligt inslag som jag kommer sakna den dag den inte står där. KOLLA liksom. Rena sinnebilden av ensamhet.  Jag tror (eller hoppas kanske) att den saknade mig idag. För idag gick jag inte där. Idag gick jag vilse i skogen, hittade hem, svängde förbi sjön och njöt av kyla och blekt vinterljus. Idag tränade jag när jag kom hem och lät både lår och mage svida av ansträngning. Idag unnade jag mig 15 min avslappning i en fåtölj framför fönstret innan jag duschade och Ronja kom hem.  Håll ut hästis, vi möts snart igen ❤ HEJ!