"Jag är mindre rädd för insekter nu"

En av de sista sakerna jag berättade för Anna innan hon åkte hem förra helgen var att en av dem bra grejerna med att bo på landet är att man tvingas bli mindre rädd för smådjur, kryp och insekter. Halv fem samma eftermiddag fick jag krypa till korset och erkänna att jag flytt ut ur mammas och pappas vedbod. Pga groteskt stor fjäril. Ja. Så jävla cool är jag! Så till idag. Till saken hör att jag fick stryk igår. Fysiskt. Manglad på fotbollsplanen. Flera gånger om. Jag har nu diagnosticerats med små muskelblödningar, ett blåmärke på min käke och ryggskott. Ida, (1)28 år, knaprar värktabletter och stånkar vid rörelse.  Så, jag ligger i sängen när jag hör något inta sovrumsgolvet som landningsbana. Något stort. Tänker "vad för stor fluga landar så hårt?". Ser det här.  Men jag orkar inte. Och det finns så många sätt att lösa det här på. Så många sätt. Ett av dem är tydligen att i panik skicka sms till sin sambo som har sin sista Maxrunda ever. Bra Ida. Snyggt. StABilT! Härligt initiativ.  Den ännu större paniken när vårtbitaren faktiskt försvann spårlöst. Tills jag hittade den 5 cm ifrån mig. I min säng. På mitt täcke.  Och eftersom sambon var till MÅTTLIG hjälp var mitt nästa drag att ringa en vän.  Kan meddela att inte hon heller var en särskilt bra stöttepelare i det här. Men hon skrattade gott och förlängde därmed livet lite. Ni kan kalla mig lifesaver. Det är okej. Sen satt den där.  Och vägrade flytta på sig (nu var det ju inte så att jag försökte, KANSKE, men ändå). Sen fick Micke ta hand om den.  Det var ändå en lärorik upplevelse! 1. Lite inte på mig om jag säger att jag inte är rädd för något djur.  2. Jag har en högst tveksam och labil form av krishantering. Eller i alla fall potentiellt-äckliga-djur-hantering. 3. Lita aldrig på vårtbitare.  4. Lita ännu mindre på hunden (stort tack för inget liksom).  5. Man kan, trots ryggskott, på naproxen och vild panik ändå förflytta sig GANSKA snabbt från magläge i säng till stående vid garderob.  Kul med lite action.  Nåväl. Åskan dundrar, strömmen kommer och går, ögonen klappar ihop efter en något obekväm natt och vårtbitaren sover ute ikväll. Tror jag.  HEJ från tryggheten själv.