"Jag vet att när du säger så kan jag vara lugn"

Ibland blåser det stormvindar genom den kropp som är min. Den känner, lever, ler och gråter, ser och lär. Den söker tröst i en varm famn, hittar vila i ensamhet och greppar efter sinnesro framför vatten och skog. Den tänker på farmor och sinnesrobönen: "acceptera det jag inte kan förändra", och förändrar det jag har möjlighet till. Och ibland så landar den. Ibland är blåsten bara det som rufsar till mitt hår medan resten av mig sitter still. Andas med hela kroppen. Slappnar av. Låter axlarna sjunka ned. Andas in. Andas ut.  Vi har pratat i telefon idag. Hon som alltid med ett trassligt headset. Jag som oftast på promenad. Vi pratar, om det som inte är viktigt men  alltid viktigast i världen. Om det jag inte delar med mig av till alla. "Hur mår du?" Och jag mår bra. Jag mår väldigt bra! Och hon är lugn. Avslutar med att hon är trygg i att det jag säger är sant. Glädjen över att få säga "jag orkar inte nu, men jag hör av mig". Med henne kan jag vara stark och vågar vara svag. För henne kan jag klä av min själ inpå baraste kropp - och hon lyssnar. Och idag mår jag bra, i sin renaste renhet är jag lugn, ärlig. Och hon är alltid bredvid mig.Tacksamheten över det jag har omkring mig. Alltid en aning starkare än det som ibland gör ont. HEJ!