Kolibri-hjärta

Mitten på december. Var tog tiden vägen? Var tog året vägen?  2020, känslan av ett evighetsår som aldrig tar slut och samtidigt gick det så snabbt. Och trots att det varit pandemi, trots att alla planer blir inställda och att flera minnen vi skapat har skapats hemma än borta, trots att året innefattat mer frågetecken och ovisshet inom områden vi kanske inte trodde att vi skulle behöva, har det varit ett av mina lugnaste år på länge. Än så länge har inga större livskriser inträffat, inga tvära kast i känslostormarna, inga tillfällen då jag fått stanna upp och känna all färg i mitt ansikte rinna undan.  Och nu börjar det märkas. Det är nu människan som skapats av alla kriser ska börja leva igen. Inte som den person hon var utan som den person hon blev. Och vem fan är hon egentligen? Jag är skör, och mitt oroliga fladdriga lilla kolibri-hjärta ska hitta ett nytt sätt att slå i takt. Alla panikångest som skurit djupa sår genom kroppen har förändrats från att vara akut och istället blivit en mer diffus men oftare återkommande tyngd i mitt hjärta. En ständig påminnelse, hur glad själen än är. All rädsla, sorg, trasig tillit och krossade hjärtan är under en smärtsam process av lagning. Som att jag limmas och tejpas och allt blir snett och vint och jag måste börja om. Jag har aldrig varit speciellt bra på renovering...  Ibland hittar jag balans, och ibland tappar jag den helt. Jag saknar fotfäste och halkar runt i någon grötig gyttja av osäkerhet och otrygghet. Sen kliver jag iland. Och sen halkar jag igen. Försoningsprocessen med mig själv går långsamt, men det känns som att det är okej. Och trots ett på många sätt och för flera människor katastrofalt 2020 känner jag ett större lugn i den molande känslan av grått i själen än i rädslan för att något sparkar undan benen för mig och knivhugger mig där, och när, jag är som svagast. Jag har förlikat mig med att skarvar och ärr kommer att finnas där. Jag tänker inte säga att 2021 ska bli mitt år. Det kommer bli ETT år, och jag ska försöka värma mig i glädje när den erbjuds och komma ihåg den i stunder av annat. Skratta mycket, gråta när det behövs, träna tills mitt hjärta bultar som en slaghammare och vad jag än må känna - kom ihåg att andas. Stanna upp, och andas. HEJ