Mannen i mitt liv

Det är svårt att tänka sig en tid då han inte fanns där. Flera år som par, och ännu fler år som vänner. Han som nästan alltid stått där, som trots stormar och orkaner ändå stannat kvar. En fyr i mörkret, en stadig hand när det åskar, en trygg hamn när det svänger för hårt.  Han som hållit om och tröstat, han som fått mig att skratta så jag gråter. Han som får ner mig på jorden igen när jag svävar iväg allt för mycket. Han som kommer med tankar, idéer och planer och gör det med ett småbarns entusiasm, som visualiserar och gestikulerar.  Han som är pappa till två barn. Som leker, hittar på och orkar med när jag själv inte lyckas. Som kommer slita som ett djur för dem båda om det behövs, som kommer vara den som hämtar, skjutsar, finns och älskar varenda dag av deras liv. Som varit deras, och min, superhjälte från dag ett.  På världens klyschigaste, men för oss en slumpmässig, dag är det 9 år sedan vi blev ett par. Så mycket man hinner med och gå igenom. Uppförsbackar och utförsåkning. Ingen tid, och all tid. Så lätt att glömma bort men viktigt att komma ihåg, att aldrig ta för givet. Att alltid krama om. Att alltid se varandra. Jag är tacksam för varje dag. För varje dag han väntar på mig när jag kommer hem. För varje dag han kliver in genom dörren när jag väntar på honom. För varje gång han ger mig en paus. För varje kopp kaffe på sängbordet innan han går till jobbet. För varje uppmuntrande ord. För varje dag han står ut med mig när jag nästan inte gör det själv. Kärleken i mitt liv. ❤