Min Facebook, fast förut

Det här med att man kan se gamla minnen på Facebook kan vara allt från jättekul till pinsamt (ofta pinsamt tycker jag faktiskt, tänk vad mycket saker man trott att världen velat veta) till sorgligt till väldigt neutrala onödiga saker. Efter en snabbkoll idag kan jag konstatera två saker:  1. Jag och min sjuksköterskelegitimation firade 3 år igår eller i förrgår, för jag skulle börja jobba imorgon. Fast för tre år sedan. Jag minns precis känslan. Nervös, glad och förväntansfull, blandat med känslan av att någon måste gjort fel och alldeles snart skulle komma på sitt misstag, hoppa fram och säga "SKOJA BARA! Inte kan du börja jobba själv sådär, tillbaka till skolbänken ögonaböj!" 2. Idag, fast för ett år sedan, sa jag upp mig. Två år på stroken flög iväg och gjorde mig både till en bättre människa och sjuksköterska, och vägen från parkeringen nedanför sjukhuset upp till avdelningen i ett blekt vintersolljus kändes surrealistisk och både för lång och för kort.  Och här står vi nu. 25 mil bort, på en ny plats med ett nytt jobb. Tänk om jag hade vetat det här för tre år sedan, när jag satt och nojade mig blå över hur jag skulle presentera mig, hinna allt, bete mig när jag misslyckades sätta nål, ge rätt mediciner till rätt personer och göra för att varje patient och anhörig skulle känna att vistelsen blev så bra det bara gick. Men allt sånt där löste sig ju med lite öppet sinne för att man alltid kan lära mer och göra saker lite bättre än förra gången. Vi kan väl helt enkelt konstatera att tiden gått jättesnabbt. Sådär som  man brukar. HEJ!