När vi alla bär ett kors.

Ibland tänker jag på hur lätt det är att fastna i sig själv. I hur nattsvart livet kan te sig. Hur vi har så mycket lättare att ta in andra människor när vi mår bra, medan de får stå utanför och knacka på utan svar när vi mår dåligt. För att vi inte orkar. För att "de kommer aldrig förstå. De har aldrig gått i mina skor".  Ingen har kunnat undgå att lägga märke till att 2017 gick lite snett. Korta sträckor rakt, men väldigt mycket snett.  Och jag hamnade där. I det där bottenlösa ekande hålet. I känslan av att "hur mycket jag än förklarar kommer de aldrig att fatta". Jag drabbades stundvis av känslan "klaga du, men JAG minsann. Du skulle bara veta!". Att min sorg, min frustration och uppgivenhet, var värd mer än deras - i mina ögon - banala vardagsproblem. Och sedan, så många långa telefonsamtal senare när en människa på ett så ödmjukt sätt försöker få mig att fatta att det finns en värld utanför mitt egna huvud så vaknar jag en dag upp.  Bam. Välkommen tillbaka. Får som en käftsmäll en insikt om hur min normalt sett positiva hjärna destruktivt dragit ned mig själv. Hur den fött bitterhet. Hur den matat mitt eget mörker genom att intala mig själv att ingen annan har, eller har haft, det lika jobbigt som jag. Hur ingen annan vet hur ett sedan många år gammalt dåligt självförtroende byggts upp och sedan rasat. Igen.  Hur destruktiv tanken "prova att gå i mina skor" är. Hur den enbart berättigar ett dåligt mående, hur den tillåter oss att bete oss på sätt vi annars kanske inte skulle gjort. För det finns inget starkt i den tanken.  För... Vi har alla våra kors att bära.  Där har ni det. Och det gör ont i mig att jag lät ett helt år utan den insikten springa ifrån mig medan jag mentalt grävde min egen grav. Jag är förbannad för att jag tillät min annars så vakna hjärna glömma bort den ingrediensen. Och det är ingen annans än mitt eget fel. Blockering. Tvärstopp.  Egoism.  Och folk som sitter på minsta lilla empatisk förmåga förstår. De har kanske inte sett det dina ögon har sett, de har kanske aldrig hört samma ord eller drabbats av samma sorg. Men de har sett saker. De har hört saker. De har drabbats av sorg. Känslan av förtvivlan, ilska, uppgivenhet och fruktan. Kanske inte på samma plats i livet, i världen, i tiden. Men de har det. Ett ärr är alltid ett ärr, och vi minns mer än vi tror. Synintryck. Ljud. Dofter. Smaker. Det goda och det onda det väcker.  Jag är så arg på mig själv för att jag satte mig själv på en hög häst. Som bara såg det människor visar och säger och glömde bort att titta inåt. Som bara svalde det, för att det var enklast så. För att spara på min egen energi. För att det är lättare att låtsas som att det inte finns när det kanske egentligen är precis vad vi behöver prata om, tänka, se och känna. Kanske för att rädslan för att känna att ens egna känslor blir obetydliga gör att vi väljer att inte ta till oss.  Men nu är vi här. Och en känsla av misslyckande är alltid en början till förändring. Att låta det som är så stort i mig vara stort I MIG, men inte störst i världen. Att låta någon som vill lyssna komma in, och våga ta steget dit själv. Att våga lyssna och förstå någon annan, och låta någon annan lyssna och förstå mig.  Du har inte gått i mina skor. Du vet inte vilka vägar jag gått eller hur stora hålen var när jag kom fram. Du vet inte hur mina fötter blödde och bultade av smärta. Men jag har inte gått i dina heller. Och även om vi gick åt olika håll kom vi ut på samma ställe.  Och ska vi gå tillbaka igen gör jag dig gärna sällskap.  Här. Låna mina hålfotsinlägg också, så blir det enklare.  Kram på er!