Om att vara lite vilse

Fredag hörrni! Och dessutom ett sjuhelsikes fint väder. Barnen är på respektive dagverksamheter och som vanligt inför nattjobb börjar jag med friskluft och rörelse. Idag - skogspromenad med hund. Också idag - öva på att gå vilse. Okej, så, bakgrunden till detta hör till faktumet att jag 1. har sjukt dåligt lokalsinne, 2. starkt ogillar att hamna fel (i synnerhet när jag kör bil) och 3. ännu starkare ogillar "nej, vi stannar inte och frågar efter vägen, vi testar oss fram." NEJ, är mitt svar på det. NEJ NEJ NEJ. Dålig egenskap. Har övat mer än jag vill erkänna på att gå och köra fel för att dels lära mig hantera mina aggressioner och dels lära mig hitta. För till slut knyter ju liksom säcken ihop sig. HUR SOM HELST! Vi går vidare. Bokstavligt talat. Vi går en av de vanliga vägarna tills den tar slut och vi väljer en stig åt höger in i skogen. Jag ÄLSKAR skogen. Ljuden. Tystnaden. Solljuset som strilar mellan träden. Doften. Lugnet. Här ute finns ingen stress.  Vi fortsätter gå, tankar energi, följer stigar som ringlar sig fram vilka ofta är gångstråk för hjortar. Hittar hjortar - som flyr because no faith in humanity. Tills jag helt plötsligt inser att jag är borta. Eller rättare sagt, vilse. Har ingen aning om var jag är någonstans och förlitar mig på att jag på ett ungefär vet åt vilket håll vägen är. Försöker skaka liv i den där "inre kompassen" (som för mig är högst opålitlig och lite lite dement). Plockar fram telefonen för att mapsa mig hem, SOM MAN GÖR, men bestämmer mig för att "nä. Not today life!"  Inser att jag faktiskt har tid att vara lite vilse. Ingen väntar på mig hemma, jag är förhållandevis nymatad och välklädd, mitt närmast framförvarande problem är att jag om typ 2 timmar behöver byta tampong, och skogen är inte så förbannat stor att Missing People kommer behövas. Förr eller senare kommer jag komma ut NÅGONSTANS och hitta hem därifrån. Jag är lugn i tryggheten att skulle det behövas har jag en GPS i fickan som kan hjälpa mig åt rätt håll. Så vi går. Lite hitan och lite ditan. Fastnar med håret i någon gran. Hittar nya små stigar. Blir blöt om fötterna. Riktar efter en stund in mig på något väderstreck jag tror är hemåt. Eller i alla fall tillbaka ut på vägen jag kom ifrån. Och så plötsligt. Livstecken! Ser ni? Inte? Låtom oss zooma. Klarnar det? Kanske.  Jaktmarkering! Halleluja! Någon har varit här förut! Som att hitta ett tryggt reservat av människor medan en zombieapokalyps pågår omkring mig. Eller som att hitta ett kaffepaket i skafferiet när burken är tom. Eller som att upptäcka att man fått mer lön än man trodde. Följer markeringarna och tänker att de måste ju komma någonstans ifrån, och det gör de! Jag hittar helt plötsligt en väg. Här? Här går det väl ingen väg? Eller jo, uppenbarligen, men var kommer den ifrån? Den vill jag utforska mer en dag! ....tills det går upp för mig att  jag står på samma väg som jag gjorde 40 minuter tidigare på väg till att gå ut i skogen. Det var det här med att känna igen sig, igen.  Nåväl, slutet gott, allting gott. Vi fick nästan 1,5 timme skogsenergi i våra ådror och dagens övning i att gå vilse är avslutad med gott resultat! Rekommenderar er alla att testa, mycket trevlig sysselsättning faktiskt - så länge man inte har lite bråttom iväg efteråt, det kan ju vara dumt. Om man nu skulle råka gå vilse ordentligt. Och nu: soundtrack! Jag var dock något mindre panikslagen. HEJ!