Om snö och att inte ta den för given

Kliver upp strax innan sju, smyger upp försiktigt så att den lilla som ligger både under och över mig inte ska vakna. Så mycket lättare att gå upp idag än alla andra dagar. Lite lite ljusare. Lite mer ombonat. Fluffigt vitt utanför mitt fönster istället för det gråa pinniga vi haft hela hösten.  Väcker en stor, fixar frukost, klär på. Rastar hunden och hälsar på grannen som redan kvart i åtta skottat sin egen uppfart. Får tre snöbollar kastade på mig innan taxin kommer. Fortfarande tyst inomhus. Hinner faktiskt dricka en halv kopp kaffe i soffan, själv i mjukt ljus från julstjärnorna i fönstret, innan någon annan vaknar.  Andas i det här varje år, landar och laddar. Tystnaden som bara uppstår när det kommit snö, hur den dämpar ljud från bilar och släpper fram ljud från dem fåglar som vågat sig kvar över vintern. Hur mörkret vi är vana vid tillfälligt håller sig borta till förmån för ljus. Nästan dygnet runt.  Har alltid älskat det här, har alltid njutit av vintersnön, men har för första gången kommit på mig själv med tacksamhet över den. Att mina barn får uppleva den och att den kom i år igen. Har i all klimatångest börjat förstå att den inte går att ta förgiven längre och att det mina barn får uppleva nu kanske mina barnbarn aldrig får privilegiet till. Det gör mig otroligt sorgsen, orolig och uppgiven.  Fast just idag njuter jag. Klär på mig och skottar. Klär på barn och skjutsar pulka. Och hoppas att det inte är sista gången.  HEJ!