Pirat, prestationsångest och 8 mil

Det här med tid, kära ni. Tio dagar sedan jag tittade in här senast, fast det känns som igår. Vad sägs om en mind trip? En liten promenad i min hjärna?  Jag har varit på utbildning. En sån där när man under två dagar nära på balanserar hjärnan uppepå skalpen, injicerar den med kunskap i flytande form, stoppar tillbaka den på sin ordinarie plats... och sedan känner sig lobotomerad i en vecka efteråt. Jag var i god utbildningsform. Klarade skrivningen, genomförde scenarioträning, lyssnade på föreläsningar, matades med kunskap, kaffe och sötsaker, fick se Kungsör på löparskor och kom hem som ett trött vrak.  Somnade innan huvudet ens träffat kudden klockan 21... och vaknade klockan 03:01 med SINNESSJUK prestationsångest. Efterhandsprestationsångest. Post-prestationsångest. En ny upplevelse i livet. VÅNDADES i 1,5 timme innan jag kunde somna om och ältade vartenda litet beslut jag tagit föregående två dagar. Dagen efter kändes det lite bättre och efter att ha fått genuint beröm från kollega i söndags kände jag mig återställd och på banan igen. Hjärnan alltså. Vilket fucked up organ ändå.  Det har på många sätt varit en väldigt fin helg. Vi har varit på 4-årskalas hos kompis-Milo, jag har ätit med fotbollslag trots socialt minuskonto och efter tidig hemgång ringer Anna 22:03 på lördagkvällen. Anna ringer aldrig 22:03. Någonsin. Någon kväll.  Ett lågmält samtal, en försiktig röst som nästan hakar upp sig när hon med darrande röst säger "jag har precis sprungit 8 mil". 10 minuter som jag får dela med en av mina närmaste vänner, när hon i sitt allra mest utmattade sköraste tillstånd väljer att ringa till MIG (nivån på privilegiet här når elitstyrka) för att hämta lugn och styrka till att ens orka gå och duscha och sova. Där, mina vänner, har vi guldstund i sin allra renaste form. ❤ och vilken jäkla hjältinna, alltså. Hon bara råkade springa 8 mil. Och tro mig när jag säger att hon log 7,5 av dem. Kravlösheten. Inställningen till hur hon ska göra det. Jag är så otroligt imponerad! En annan guldstund den här helgen var när jag kom hem från ett extrapass igår och Freja prompt skulle bli nattad av mig. I pirathatt. Som var så otymplig att hon inte ens kunde ligga på sidan med den på sig. Inklusive ögonlapp.  Här behövs ingen prestationsångest. Det här är stunder och personer jag fått till mig för att någon antagligen tycker att jag gjort mig förtjänt av det. Och såhär några år senare väljer jag att inte ifrågasätta varför utan tar tacksamt emot och hoppas att ingen kommer på mig. God natt!