Själv men inte ensam

Måndag morgon men i mig känns det som en slö söndag. Det är tyst och jag är själv. Jag har sovit nästan 10 timmar i natt. Det är sportlov och huset är tomt, Micke och barnen är på resande fot några dagar och huset andas tystnad på det där sättet det sällan gör med småbarn och hund. För några år sedan var jag ett offer när de åkte. Längtade hem dem, fördrev tiden. Jag saknar dem nu också men har lärt mig värdet av att ta vara på det här, stänga av mamman en stund och fokusera på Ida. Igår sov jag efter ett jobbdygn, bytte lakan, tog en promenad, ringde Anna, såg på tv, tog ett bad, hällde upp ett glas vin och drack halva (den andra halvan hällde jag tillbaka i flaskan, säkert en dödsdömd manöver för folk som kan något om vin) och somnade klockan 21. Tvingade mig inte till något, lät bli saker jag tänkt göra men inte kände för, gav kropp och själ vad kropp och själ ville ha. Har landat i att vara två olika personer, men ändå samma. Att definieras av min omgivning, men ändå inte. Att vara själv - utan att vara ensam. För ibland är mitt eget sällskap det bästa jag kan ge mig.  Den här minuten. Just precis nu. Det kvittrar utanför fönstret och vittnar om att våren ändå snart är på väg. Lagom ljust. Behagligt mjukt och prassligt i min säng. En tunn vetskap om vad jag ska göra idag, men en odefinierad plan som kan förändras efter behag. Tänker på att jag och Micke firade 10 år i torsdags (TIO ÅR! Fattar ni vad sjukt?), att Anna börjar på nytt jobb idag och hur glad hon är för det - och hur glad jag är för att hon är glad, att jag tänker äta macka med avokado och räkor till middag (för att jag kan), att vår hall snart är anpassad för vår familj och att det inom mig känns stabilt. Inte skört stabilt, utan grundläggande stabilt.  Djupa andetag, inte för att jag egentligen behöver utan för att jag kan. HEJ!