Sprucken himmel och ömma armar

Jag vet inte vad ni har gjort senaste veckan, men jag har sprungit OCR, tagit körkort och fotat himmel. Låt mig ta det från början. Efter rejäl nervositet i veckan då jag hade ett litet men ändå högst påtagligt svid i halsen där i starten var jag fräsch som en nykläckt fågelunge på lördag morgon. Och det var ju tur, eftersom jag efter mitt senaste OCR-försök med ont i halsen fick halsfluss. Trots en urkass (under-all-kritik-URKASS) uppladdning som jag inte ens orkar skriva mer om (jag är övertygad om att arrangörerna är smärtsamt medvetna om sina tillkortakommanden och aldrig gör om dem ändå) startade vi, ouppvärmda och skitstressade, och gjorde the race of our life! Perfekt väder, fantastisk stämning, GRYMT lopp, svinroliga hinder och en kropp som gav mig ett rejält erkännande på att den svarar på träning. Såklart klev vi med varsitt brysselsteg över mållinjen och lovade varandra att göra en ännu starkare prestation nästa år. För det här ska vi jäklar i mig göra om!  Såhär några dagar senare kan jag konstatera att jag har träningsvärk, men betydligt mindre än förväntat och en vilande känsla av tillfredsställelse i kroppen. Min lillebrors prestation har gjort mig makalöst imponerad och jag ser fram emot att få genomföra Action Run tillsammans med honom och Camilla i höst. Igår rivstartade jag den nya veckan med att försova mig, åka till Eskilstuna och kamma hem C1-behörigheten till  mitt körkort. Jag upptäckte av en händelse när jag kom hem att jag mitt "vanliga" körkort slumpmässigt råkade fylla 9 år exakt samma dag. Det kändes som att det fanns en mening med det. Efter kvällspass på akuten kom jag hem och tog ut Max på en kvällskiss. Tillfreds med mig själv och hur livet är.  Det var ljummet i luften, varmare än jag upplevt det på dagen, och sådär tyst fast fullt av ljud som det bara blir på landet. En avlägsen bil. Vinden. Knastrandet under skorna. En fågel. Känslan av att det är knäpptyst fast ändå levande. Och himlen som såg ut som att den gick sönder. Som gjorde det svårt att veta om jag tittade upp i en oändlighet och borde leta efter någon eller om det bara vara en spegling från något annat närmare mig. Som lika gärna skulle kunna vara ett hav som en himmel. Korta minnesbilder att spara på till en annan dag när det är svårt att tro på något annat. Nu ska jag damma. Det mår man också bra av! HEJ!