Stockholm

Stockholm. Vackra vackra Stockholm. Ångestfyllda vackra jävla Stockholm. Så många kilometer som jag vandrat här. Som det slår mig varenda gång jag kör igenom på E4an hur fint det är här. Hur jag älskar Stockholm på natten. Hur det är underbart på höst och vinter tvärtemot vad alla andra tycker.  Hur jag här blev kär. Hur jag här krossade ett hjärta. Och hur jag här blev kär igen. Hur jag här förlorade hela min självbild, hittade den, förlorade den en gång till och hur jag lappat ihop den igen. Ett slarvigt sytt men helt och unikt lapptäcke av Ida. Hur jag här alltid tappar andan och blir hänförd, och hur jag här alltid drabbas av ångest.  Tar mig igenom T-centralen. Försöker räta på ryggen och bli i alla fall en centimeter längre. Vill utstråla säkerhet men behöver luta mig mot väggen på plats vid pendeltågsplattformen för att få ordning på yrseln. Andas lugnt. Försöker känna mig nöjd med att folk gått förbi mig med snabba steg. Berömmer mig själv för att jag gått utan samma stressande ben. Det går. Det kommer att gå.  Stockholm. Vackra vackra jävla skitStockholm. Hur jag försökt erövra dig utan att någonsin lyckas, och hur jag försökt bli vän med dig trots att du gav mig helvetet. En stad jag aldrig fått plats i, en stad jag älskat men aldrig trivts i, en plats jag aldrig kunnat göra till min eller förlika mig med trots att jag så många gånger försökt. En stad som ger mig så motstridiga känslor att jag över huvudtaget inte kan sortera dem utan bara vill fly. Eller gråta. Eller gråta medan jag flyr. Och skratta samtidigt. Och omfamna varenda millimeter samtidigt som jag sliter mig loss.  Stockholm. Det kommer aldrig bli vi. Men kan vi snälla visa varandra någon form av ömsesidig respekt? Jag vill för fan bara kunna andas. Tack.