Täby Extreme Challenge - en annorlunda race report

Jag ska skriva en race report, om ett lopp jag inte sprungit men varit högst delaktig i. Jag ska skriva om en annan människas löpning, på mitt sätt. Det är stort. Och ganska svårt. Hur ska jag kunna sätta ord på vad jag och hon varit med om den här helgen, och göra det både rättvist och värdigt? Men jag ska göra ett försök. Jag VILL göra ett försök. För att jag vill minnas, för att jag vill kunna titta tillbaka och skratta och le och gråta och skratta igen.  Fredag:  Idag. Ska jag åka. IDAG SKA JAG ÅKA! Vad hände här? Det här har varit en grej inte mindre än två gånger förut som på grund av sjukdom och corona ställts in eller flyttats fram. Jag har varit avstängd inför det fram tills IDAG! Nu är det visst dags. Och jag har inte ens packat?! Framförhållningen *facepalm*. En stor resväska, tre par skor (plus ett par på fötterna), orimligt mycket godis och en julesäcksstor portion nervositet senare sitter jag på tåget till Stockholm. Hämtas upp i Rotebro (eller Rotbro eller Roteberg, man vet aldrig med Anna) och åker för att checka in på hotell. Anna är skitnervös. Så jag blir... ko-lugn. SKÖNT! Vi äter god middag, Anna förbereder det sista hon kan för dagen och vi sover gott med trippelextra väckarklockor. Man kan aldrig vara nog säker! Det slår mig. Så många gånger. 11,5 km. Fjorton gånger. Sexton mil. Och jag ska vara med. Lördag: Hotellfrukost! Hallelujah hallelujah. Anna kan äta vilket var ett problem sist hon sprang 100 miles, och hon ser lugn ut. Men hon är otroligt nervös och flickan som aldrig svär kommer under kommande dygn svära sig både blå och grön. Om uttrycket "fuck this" hade genererat pengar hade världssvälten varit ett minne blott.  Vi följer hennes tidsplan till punkt och pricka. 09:50 lämnar vi hotellrummet.  Anna: "Jag kan köra för vi måste använda din Google maps så jag kan spara batteri." Jag: "Eller så kör JAG som ska hitta hit sen. Men vi kan använda min telefon ändå. Du kan hålla i den fast den är min."  Anna: *filmiskt gräshoppsljud i huvudet en sekund tills poletten trillar ned att min telefon inte är fastopererad i min hand utan att också hon kan kolla på den.*  Mindfucken när man är nervös.  Klockan nio är vi på plats på Ensta Krog. Annas löparcoach Mia ska komma till 15, men hennes sambo Stefan och en annan ultralöpare som Mia coachar (Kim) är redan på plats och har paxat en plats åt Annas lådor med mat och extrakläder. Stefan springer sitt första 100 miles-lopp idag! Anna fixar det sista. Sen ska hon in i bubblan... jag kan inte göra så mycket annat än massera nacken och låta henne göra det.  Och så en bild utomhus! Sparar det där leendet i mig. Kunde inte föreställa mig där och då hur länge det skulle dröja tills glittret i ögonen var tillbaka igen. En sista kram, och sen får hon klara sig utan mig ett tag. Support och pacers får vara på plats först från 15:00 pga pandemi (det är dessutom reducerat antal startande från 300 till 50 idag, och både 50 och 200 miles är inställda på lördagen. Två starter har gått redan på torsdagen och fredagen för att sprida ut deltagarna) och jag har några timmar att spendera på egen hand innan jag får komma tillbaka.  10:00 går starten, och jag har åkt därifrån. Little did I know (little did SHE know) vilket krig som låg framför henne där och då. Anna börjar må illa varv 2, vilket i tid är ca 2-3 timmar in. Sen mår hon illa och har fruktansvärda magbesvär 18 timmar i sträck, i stort sett. Arton. Timmar. I sträck. Samtidigt som hon springer.  Jag hänger på hotellet, står på huvudet, försöker stå på händer (herregud, en historia för sig) och beställer sushi (också en historia för sig) som Anna, Stefan och Mia beställt till klockan tre. Jag är tillbaka på Ensta 14:59 på eftermiddagen. Ser över hur Annas saker ligger till, genomsura kläder och tomma flaskor som sköljs ur. Får träffa Lisa och Mia, namn jag hört på personer jag aldrig tidigare träffat men fått fina berättelser om. Det verkar vara en varm gemenskap, och jag har långt innan idag vetat att jag kommer bryta mot reglerna och vara i det där jävla tältet mer än jag egentligen får bara för att vara nära Anna mentalt. Och att jag inte kommer åka därifrån trots att Anna tycker att jag ska sova på hotellet några timmar. Skrattar högt inombords när jag tänker på det. Glöm. Och. Dröm. Jag kommer vara på plats varenda sekund. Hon visste nog egentligen det själv redan när hon sa det.  SMS 15:08  "Mår illa sushi ej aktuellt. Sarahs backe nu (Mia vet)" Saras backe visar sig ligga drygt en km bort (det visar sig ännu senare också vara en backe som är så flack att det knappt ens är en backe). Det är en bekymrad Anna som kommer in i tältet en stund senare. Hon mår illa, magen är ur lag och hon är frustrerad. Hon säger ändå att hon mår bättre nu än tidigare, men det finns ett drag av otillfredsställelse över hennes uppenbarelse. Jag har lagt upp en plan för att fota henne varje varv och skriva en kort notis om läget. Hon blir glad över det, och det känns fint. Hon hinner inte springa mer än en kort stund innan vi hör ett ösregn. Igen. Jag hoppas innerligt att hon inte ska frysa. Jag sätter mig i bilen en stund för att äta. Full värme på säte och ratt och försöker torka kläder. Det går förhållandevis skapligt. Inser dock efteråt att det finns en bastu igång, vilket ju helt klart och på alla sätt är en bättre lösning. Det känns skönt att kunna göra något konkret som gör det bättre för Anna på vägen.  SMS 17:03 "Har du sprungit med Anna nu, var hon vid gott mod/mamma berglöv" Klart mamma Berglöv är med. Hon och Annas syster Maria uppdateras löpande under kväll, natt och morgon.  Efter varv 5 mår Anna bättre.  "Han som springer i sandaler fick mig ur illamåendet. Han bara pratade och pratade och pratade hela tiden så jag glömde bort det." Det är tyvärr en ytterst kortvarig känsla, men där och då vet vi inte det. Så hon är glad. Hon ler och hon är här, medveten.  Det är tuffa varv framför henne nu. Hennes energiplan hade vi kunnat bränna upp och värma oss med, för ganska snabbt inser vi att vi kommer behöva hålla oss till nästan enbart flytande kost. Blåbärssoppa går bra. Buljong. Te. Lite mos. Några plättar. Banan och apelsin. Några riskakor. Alla bars, sushi och annat ätbart blir liggande orört. Pannlampan åker på efter varv 5 och inför varv 7 håller vi allihop på att skicka iväg henne utan både lampa och reflexer efter ett kort klädbyte (några varv innan hade jag fått springa ned till toaletterna för att där ge henne nummerlappen vi glömde. Det är mycket att tänka på som support, tydligen!). Anteckning 20:10 "Sur och grinig. Får mat. Ler när vi lämnar!" När Anna ger sig ut på varv nummer 8 strax efter 20:00 får hon äntligen pacer. Dvs mig. Jag har tryckt i henne mantrat att "nu är det hälften, nu ska vi bara hem igen!". En klen tröst, men Anna är glad att få sällskap. Jag berättar om min dag, vad jag gjort, en hel del tokigheter som dykt upp på vägen och det värmer hela mina kropp att hon skrattar ❤ Inför mitt andra varv med henne har hon det rejält kämpigt. Av all glöd finns bara ett ytterst litet korn av vilja kvar. Det är så litet att hon inte ens ser det själv, men hawk-eye Fredhage och Mia ser. Annas kropp är stark. Löpsteget är stark och snabbt, hon går med tryck i benen och hennes hållning är stolt. Men hennes mage är i totalt uppror. Varv två inleder hon med att bjuda naturen på potatismos och yoghurt hon precis ätit själv (och prio 1 för henne var att jag skulle kasta yoghurtförpackningen i en sopkorg 10 meter bort. Min prio 1 var att hålla i hennes väst så hon kunde stå upp på sina ben. Yoghurtförpackningen ligger nog tyvärr kvar i en buske. Förlåt Greta, jag hade annat jobb för mig.) och vi leker ordlekar för att hon ska tänka på annat. Och sen kommer regnet. Regnets regn. Ett skyfall och vi vet båda två att stanna nu är inget alternativ. Hon är tvivel, men jag vet redan nu att hon kommer klara det här.  Mitt i skogen efter ett snedsteg, tårar och svordomar: "Nu är jag mitt ynkligaste ynkligaste ynk!" "Det är bra. Då vet du att det inte kommer bli värre!" Efter andra varvet med henne tar Roxen över som pacer. Roxen heter egentligen Daniel, en meriterad ultramaratonlöpare som har gjort den här typen av långlopp många gånger förr. Anna är skör. Riktigt riktigt skör. Och hon kan släppa fram det med mig. Det är inte läge för det nu. Nu behöver Anna krig. Roxen är krig. Ultra-krig. Ett jävligt glatt krig. Och hon vet att jag kommer stå där vartenda jäkla varv och ta emot henne!  "Du gjorde i alla fall inte som Stefan. Han sprang in i ett träd!" (Alltså, mängden historier jag hört under det där dygnet. Som jag har skrattat!) Gud... jag blir helt blödig när jag ser alla bilder. Vilken jävla fighter! När hon legat en stund sätter hon sig upp. Plockar fram den vädjande blicken och tittar mot Mia som kommer med idel peppande ord! "Du kan stoppa undan de där hundvalpsögonen!" Så hon tittar på mig. Länge. Och hon ser att jag inte heller kommer hjälpa henne. Sen skrattar vi. Och hon springer. Igen.  Anteckning 01:35 "Ont i magen, låg låg låg. Mycket peptalk." Sen ska jag vila en liten stund. Allt är förberett inför nästa varvning och trots att jag vet att jag klarar hela natten på rent adrenalin väljer jag att vara snäll mot mig själv. Jag hade tänkt ta med en sovsäck till TEC men Anna hade redan en med sig.  "Ifall jag skulle behöva vila typ 10 minuter under natten så du kan ju ha den när jag springer." Anna glömde den PYTTELILLA detaljen att hon köpte sovsäcken 2018. Inför ett maraton. I öknen. Inte inför en regnig oktobernatt i Täby. Jag har vilat i en sovsäck lika tjock som ett väldigt tunt nattlinne. Den jäveln. Hon var väl rädd att jag skulle försova mig, och den taktiken fungerade i så fall! Natten går. Jag vid varje varvning med händerna i luften och glada rop. Anna är trött, ledsen och slut. Hon vet inte, men vi vet. Alla andra vet.  Messenger 03:39 "Varvning efter nummer 11, det finns hopp i blicken!" Jag tror inte Anna visste det själv, men jag såg den. Glimten. Vi byter salttabletterna mot en annan sort och hon får koffeintabletter av Mia. Hon matvilar eller dricker blåbärssoppa. Hon tar vartenda steg hon måste. Jag masserar benhinnor så hon nästan vill döda mig och hon börjar backa i nedförsbackar. Jag vet att hon här visste att hon skulle klara det, även om hon inte tror det själv.  Hon får en tjockare tröja och blir som en ny person. Hon är så låg i huvudet men stark i kroppen. Jag ser det, Mia ser det, Roxen ser det, och Kim som vaknat efter några timmars sömn (hon bröt efter 9 mil) ser det. Anna tror inte, men vi vet. Och vi vet åt henne när hon själv inte längre orkar. Hennes tidsmål på 20 timmar är ett minne blott och hon skiter i allt vad tid heter. Men det gör inte en annan person. Vi kommer till det. Jag: "Det är bara två varv kvar, du är praktiskt taget redan i mål!" Anna: "Nej! Det är TJUGOTRE kilometer kvar!"  Jag: "Äääsch då, praktiskt taget i mål!" Messenger 06:02, och Anna är ute på varv 13 av 14.  "(...) hon hade bestämt sig under varvet för att bryta när hon kom hit igen så det har hon såklart inte gjort" Såklart hon inte gjorde.  Inför sista varvet har magen blivit bra. Illamåendet är borta, magen har slutat klucka och krampa och hon kan äta risgrynsgröt. Hennes glädje över den tallriken är bland det gulligaste jag sett hittills i livet. Benhinnorna skriker. Kroppen skriker. Och Anna är styrka personifierat. Det är en snabb varvning, för Roxen har sett. Roxen vet, att om hon har har ett snabbt depåstopp och löper på - då klarar hon sina 16 mil sub24. Dvs under 24 timmar. Hur. Jävla. Sjukt? Jag är så glad här att hon fick avsluta loppet med en positivitet och glädje och utan magkrämpor! Anna är lovad en färdigpackad och uppvärmd bil när hon går i mål. Hennes målbild sista varvet! Messenger 09:25 "1 km kvar nu" (Jag ryser när jag skriver det här. Och blinkar tårarna ur ögonen. Fy fan vad stort.) HÄR KOMMER HON! SMS 09:36 "Nu är hon i mååål 😭" Alltså... på riktigt... jag kan inte med ord beskriva det här. De sista timmarna, när solen gick upp. När gårdagens skitregniga dag övergick till solsken som färgade höstgula träd till guld, när hon fick springa näst sista varvet i dagsljus och gå i mål med solen i ögonen. Hur vi stod och skrattade medan hon tog sig runt sista biten för att vi visste vad det här betydde. Att nu är hon snart här. I mål. På en fantastisk tid. "Men var är Stefan då? Jag säger ju det, jag lovar att han går och tittar på fåglar!" "När han kommer hit nästa gång har han en räv med sig. I koppel. Färdigdresserad." När jag såg henne sista glimten innan svängen mot spurten... jag var som en stolt förälder. Jag ville möta henne halvvägs och hålla hennes hand sista biten, men stod kvar för att det här var hennes stund i livet. Hade kunnat bryta ihop helt där och då av lycka över henne. Över att jag fick vara där. Över hennes helt sanslösa prestation. Över att hon visade att människan är oövervinnerlig.  Den kramen när hon gått i mål. Något bland det råaste jag varit med om. Så jävla jävla fint. Och alla runtomkring! Mia, som så stentuff i depån kör på och över Anna men säger så fina ord om henne däremellan att jag blir helt varm. Roxen, som knappt känner Anna men bara sådär springer mer än 5 mil för hennes skull. Alla arrangörer och hejarop. Alla som var med på avstånd. Och Kim, som efter 9 mil bär Anna på ryggen till bilen.  Hur jag får köra hem henne och bära hennes saker och trötta själ till hotellrummet. Hur jag får knyta upp skor, hjälpa av med strumpor, blanda resorb och hämta te, se till att hon får frukost och en dusch. Göra allt som gör henne gott innan jag får ta en välbehövlig efterlängtad dusch och sova. En av mina finaste (om än mest illaluktande) stunder med henne. Och på kvällen en stilla promenad och bubbel."Jag är så glad att jag inte bröt." Anna: "Han som vann, vad åt han?"Jag: "Inte en aning? Jag visste inte att det ingick i mitt uppdrag att kolla hur de andra löparna åt, haha!"Vi sover gott, äter en lång frukost och jag åker hem medan hon ska luncha med Mia. Får packa upp alla skitiga blöta kläder, starta tvätten, landa. Blir akut trött. Tom. Jag har varit så jävla stark hela den här helgen, jag har gått på en extraväxel jag inte visste att jag hade, sprang 23 kilometer som kändes som ingenting (?!) och hade kapacitet för så sjukt mycket mer (en OTROLIG känsla), glad och pigg. Och nu vilar jag. Smälter. Försöker landa i intryck och känslor. Vad fan hände egentligen?! Var jag med om det här PÅ RIKTIGT?! Är JAG vän med HENNE på riktigt? Övermänniskan? Tydligen.  Så trött och glad och tacksam. Och skör. Blödig som en nybliven mamma. Wow.  SMS 15:47 "TACK jag älskar dig så mycket. Vaken en hel natt, blandar perpetuem och mos, springer 23km i ösregn en lördagkväll, möter mig alltid med ett leende i depån. Vad har jag gjort för att förtjäna dig?❤"