Vårvinter och knän

Jag är skadad. Utöver min sedvanliga klantarslighet och att vara flukturerande korkad har jag faktiskt skadat mig rent FYSISKT också. Alltid skönt att kunna briljera med något! Det började igår.  Efter den härliga våren kom så vintern tillbaka. Sådär som den bara kan göra i mars/april. Igår bjöd dagen på "nästan snö, men slask" under hela dagen - TILLS jag klev ur bilen vid Rosvallas B-plan för då blev det sol! Och den höll i sig matchen igenom dessutom. Sjung hallelujah! Men... så hände incident närkamp. Incident närkamp skedde ungefär 30-35 minuter in i första halvlek och resulterade i att jag tappade luften. Några minuter senare insåg jag att mitt vänstra knä nog också var inblandat. Ytterligare några minuter senare accepterade jag faktumet att det nog inte såg alls bra ut. Och efter en rejäl tejpning i halvtid och fyra joggsteg... så klev jag av. I första träningsmatchen för min del för säsongen (och typ andra eller tredje gången TOTALT på 20 år). Lindade. Tänkte att jag nog bara fått ett blåmärke. Tänkte att "walk it of". Tänkte att det är nog bättre imorgon.  Idag är det imorgon och nä. Det är inte ett helsikes dugg bättre faktiskt. Vilket suger! Jag har idag kontaktat vårt idrottsförsäkringsbolag, bokat en telefontid och mentaltränat för vad som komma skall. Mitt mardrömsscenario är knäskador. Jag VET vad fotbollsknän kan innebära och jag är så jävla tacksam att jag ändå klarat mig fram till nu.  Men det är som det är, och nu är det såhär, och så tar jag en dag (och undersökning) i taget utan att måla fan på väggen i förtid. Jag skojade om det där sista. Han är ditmålad, MEN med färg som går att tvätta bort. Kul med idrott. Testa peeps! Jaha, i övrigt då? Det här. Jag jobbade natt i torsdags (tror jag det var?) och insåg på vägen hem att jag nog missat något. Så jag tog ett andetag, och läste. 49 den här gången, as far as I know. 49 stycken och flera skadade för att ANDRA människor tycker att deras religionsuppfattning är fel. 49 stycken som från sin tryggaste punkt på några sekunder lyftes därifrån och hamnade mitt i en jävla skräckfilm. Och var är hyllningarna den här gången? Var är alla dekaler på Facebook? Varför hör vi ingenting om DEN HÄR skjutningen när alla andra blir så oerhört stora? Jag förstår inte. Upplys mig gärna. Är vi vana nu?  Så jag stod på huvudet. För att i den stunden kan jag inte tänka på något annat än där jag står. Tömma hjärnan. Andas. Ladda om.  Idag hände det igen, för övrigt. I en tunnelbana i Nederländerna.  Hur jävla svårt ska det vara att acceptera varandra? Och när ska vi sluta straffa oskyldiga för skyldiga personers brott? Det är en ohyggligt skrämmande värld vi lever i. Så jag står på huvudet. Andas. Och ler, för att jag fortfarande får vara med.  Slut på meddelande!  Nu ska jag dricka te och se på tomhövdad stand up!