Att adoptera en hund

Sedan nästintill två månader tillbaka har vi en ny familjemedlem i huset.Hon heter Runa och är en före detta gatuhund som jag adopterat från Ryssland. Det hela började i våras då min fillerbehandlare Aieh tipsade mig om sidan russiapethelp på instagram. Det är en organisation som tar om hand och adopterar ut gatuhundar i den ryska staden Egoryevsk, i närheten av Moskva.Jag började följa dem på instagram och tänkte att "nån dag i framtiden ska jag adoptera en hund, för det är en väldigt fin grej att göra".Ovetande var jag ju då om att den framtiden skulle infinna sig snarare än jag hade tänkt mig. Men det är väl en av livets tjusningar - att allt händer när det är dags, och det som är menat kommer alltid finna sin väg till manifestation. Det spelar liksom mindre roll vad man har tänkt sig eller planerat, det blir sällan exakt så ändå. I början av hösten satt jag ute på min balkong med ett glas vin en kväll och avverkade samtal med diverse vänner som befann sig runtom på planeten, och däremellan någon gång fastnade jag i att scrolla runt på russiapethelp. Ni vet när man blir som hypnotiserad i att scrolla ?Efter en stund dyker ett hundansikte upp som väckte så mycket känslor i mig.Jag kände direkt att DEHÄR ÄR MIN HUND.I säkert en halvtimme satt jag och smågrät på balkongen och bara kände så mycket kärlek och en väldig dragningskraft till den där hunden.Jag kontaktade dem direkt och pratade kontinuerligt med dem i de 3 veckorna jag fick vänta innan Runa äntligen transporterades från Ryssland till Sverige, där jag plockade upp henne.Jag fick väldigt mycket mothugg från diverse håll på grund av att det skrivits om adoptionshundar som burit på smittor och att människor som adopterar ut hundar lurar en för att få pengar och att de levererar sjuka hundar etc.Som många andra gånger i livet har jag lätt för att vifta bort negativa saker som folk kommer med. Så även denna gång.Jag visste liksom med hjärtat och i magen att allt var i sin ordning. Och det var det ju såklart.Steriliserad, chippad, vaccinerad, avmaskad och förvirrad anlände Runa till Sverige, och efter resan hem till Åland anpassade hon sig hur snabbt och smidigt som helst till livet som en del av vår familj.När jag nu tittar på henne känns det som att hon varit med oss hela tiden. Det sägs ju att ägaren speglar ut sig genom hunden, och jag må säga att det är en av mina favoritsidor hos mig själv som speglas ut i henne.Det finaste är dock att jag verkligen kan känna hennes tacksamhet. Tacksamheten över att få vara del av en familj, att få bo i ett tryggt hem.Tacksamhet över att inte vara ute på gatan och frysa utan någon som älskar eller tar hand om en.Det gör lite ont i hjärtat att tänka på vad hon varit med om, hur hon blev lämnad som valp och sviken av folk som inte kunde ta ansvar över henne. Och att det finns så många hundar, eller djur överlag, i världen som behöver hjälp. Så många som är familjelösa och olyckliga.Jag vill givetvis åka på världsturné och adoptera hem varenda en kotte, men ibland måste man se sina begränsningar.Jag kan inte rädda hela världen, men hela Runas värld kunde jag rädda <3Jag rekommenderar verkligen att adoptera djur istället för att köpa från dyra uppfödare. Det finns så många som behöver hitta sina förevigt-hem och det är bara vi människor som kan göra den skillnaden för dessa djur.Deras DNA eller stamtavlor är inte som de du får med en hund som kostar flera tusen och avlats fram av någon som tjänar pengar på att sälja den. Men de har nog så mycket kärlek och gott att ge ändå.Man ska inte vara så snabb med sina fördomar om adoptionshundar, alla förtjänar en andra chans.(Bilden jag fastnade så hårt för är den översta)