Att krysta ut ett hjärta

Klockan är i skrivande stund 08:01. Det innebär att det är så nära exakt nio år sedan jag vaggade in på BB med värkar som man bara kan komma. Att jag har varit mamma i nio år känns helt galet. Det är ju typ nu som många jämnåriga, tex flera från min högstadieklass, ynglar av sig. För nio år sedan hade man inte ens en smartphone, hur sjukt är inte det ? Haha. Jag minns att jag var förberedd på att gå över tiden minst två veckor med Nellie, för det verkade alla andra förstföderskor göra. Och att förlossningen troligtvis skulle pågå i 48 smärtsamma timmar.Så blev det (halleluja tack & lov) inte. Jag hade haft sådan extrem förlossningsrädsla i flera månader. Så till den gräns att jag bad om att få ett kejsarsnitt. Ur mig skulle minsann ingenting komma ut. Man kunde ju gå sönder helt och hållet, för att inte tala om smärtan, som tydligen skulle vara så där så man hellre vill såga av sig en arm bara för att slippa den.Så tänkte jag, fram till att jag fick en bok vid namn “Rädd att föda” i mina händer. Inom ett dygn hade jag läst ut den och inte ett uns av den där rädslan fanns kvar. Det var som att den aldrig hade existerat.Detta var nog första gången under mitt dittills 17 år långa liv som jag upplevde en djupare relation och tillit till mig själv och min kropp.Det är klart att vi kvinnor klarar av att föda barn, annars hade vi inte varit skapta så här!Livet utsätter oss inte för något som vi inte klarar av. Efter att den första värken hade gett sig till känna tog det ca 10 timmar innan hon var med oss på utsidan. Och allt gick som en dans. Visst, det gjorde ont. Och hade jag varit rädd och ovillig att möta smärtan hade hela förlossningen nog upplevts mer traumatisk än underbar. Jag hittade liksom ett sätt att gå rakt in i smärtan och bara låta den rulla genom min kropp precis så som behövdes. Arbeta med, inte mot - ett oerhört viktigt motto jag bar med mig från boken.Upplevelsen fick sin grädde på moset när det visade sig att lustgasen var allt annat än fy skam. Det fanns stunder då jag flög iväg så långt i de söta, brusande dimmorna att jag låg och kontinuerligt klämde på Robins hand så att han skulle veta att jag inte hade sugit mig medvetslös.I ett skede hörde jag en hel kakafoni av fiskmåsar som som flaxade runt och skrek ovanför mitt huvud. Två svanar visade sig också nedanför mig där jag stod på Lilla Holmens bro och tittade ner i vattnet.Sen kom narkosläkarna och skulle ge mig epidural, och då hade jag en par upprörda minuter på grund av att jag trodde de stod i andra änden av rummet och snackade skit om mig.Well, de får väl kötta in en 15 cm lång nål mellan mina ryggkotor ett flertal gånger trots detta, tänkte jag. Bedövningen kom till slut på plats, bara för att några få minuter senare kopplas bort igen eftersom det var dags att krysta.Något jag hade trott skulle vara ofattbart tungt. Att man skulle behöva ta i så omänskligt hårt så att man både tappar luften och spräcker sina heliga delar.I mitt fall var det min kropp som började krysta av sig själv, för den liksom visste. Jag befann mig i en kort stund av förvåning för jag förstod inte först vad som hände. Men det var ju himla lindrigt, och häftigt, att kroppen visade vägen. Mitt jobb var främst att andas, och att fortsättningsvis glida på värkvågorna. Och givetvis att hjälpa till med krystandet.25 minuter senare låg en fullskapt varelse på mitt bröst och den känslan glömmer man inte i första taget. Känslan av att ens eget DNA och hjärta plötsligt finns utanför ens kropp och ska vandra omkring bredvid en för resten av ens liv. Är det någon gång man blir religiös så är det då. Nio år senare är den här lilla stora människan så cool som jag alltid önskade att jag skulle varit som liten. Hon är klipsk och ivrig och så himla omtänksam och finurlig.Ibland är hon som en klonad miniatyr av mig, ibland av sin pappa.Men varje dag så är hon mitt allt. När jag ser på dessa bilder idag känns det som att allt detta ägde rum i ett helt annat liv. På ett sätt är det ju så, för jag var på den tiden ingenstans i närheten av allt vad jag är nu. Livet är verkligen som en tjock bok med sina alldeles enastående kapitel. Om jag är sugen på fler barn ?Är sommaren slut ? Och är de åländska vägrenarna kantade med valreklam ?  Frukta dock ej, det lär ta ett tag ännu. (Tur att man är DJ och har vana av att hantera sladdar, för sladdbarn kommer det att bli)