Om sälar & sånt

Utanför min personliga ordning & reda i det dagliga livet, trivs jag ofta i det oförutsägbara.  Det verkar vara suget efter detta samt mitt stora hjärta för djur som ligger som grund till att jag ägnar tid åt viltrehabilitering.Man vet liksom aldrig vart dagen kan komma att föra en.Man vet aldrig om idag är dagen man blir ekorrmamma, eller dagen man duschar med en svan.Eller kanske dagen man plockar upp berusade fåglar på Torggatan, eller dagen man sitter bredvid en säl i morgonsolen och gråter.Idag var det den sistnämnda. Igår fick jag samtal om en sälkut som låg ensam på marken bredvid några båthus. Personerna som hittade den hade övervakat den på håll under en tid för att se ifall mamman skulle dyka upp, men det gjorde hon inte. Jag har aldrig hanterat sälar förut men jag insåg ganska snabbt att det inte bara är att fånga in en hur som helst.Jag fick kontakt med en svensk viltrehabiliterare som är sälexpert och han instruerade mig i hur en rehabilitering av kuten skulle gå till.Jag insåg där & då att det inte skulle gå.Av flera orsaker, dels för att gråsälar är pålitliga - de bits nämligen alltid. Vilket skulle innebära att jag skulle blivit biten troligtvis alla 5 gånger per dygn som den skulle haft mat & vätska i sig, vilket i sin tur skulle leda till infektioner som jag skulle behöva antibiotika för. Och dels för att från tre veckors ålder ska en omhändertagen säl ha tillgång till en bassäng att bo i till frisläppning.Och sådana anläggningar finns inte här. Vi förflyttade kuten till en mer skyddad plats igårkväll och hoppades att hans mamma ändå skulle dyka upp.Jag åkte tillbaka dit imorse för att kolla läget.När jag parkerade bilen och började gå mot platsen ålade han sig nyfiket fram bakom en trädstam.Och där for hoppet ur mig.Ingen mamma har kommit.  Jag kontaktade en kompis som är jägare som bor i närheten, och under tiden vi väntade på honom bredde jag ut en filt på marken och satte mig bredvid den lilla sälen.Han tittade på mig med sina stora svarta ögon, som gav intrycket att han skulle vara en riktigt gosig filur. Verkligheten är dock att om man kommer för nära så fräser han och öppnar munnen så att alla de små, men vassa, tänderna syns.Så vi håller en meter distans ungefär. Vi bara sitter där på marken under ett träd och tittar ut över vattnet i skenet av morgonsolen. Vi tittar på svanar och på varandra.Han har något så undrande i blicken, som att han inte förstår varför just han blivit lämnad och varför just jag sitter bredvid honom. Han var hungrig och började snutta på sina labbar.Ljudet som uppstod gjorde att det brast för mig och tårarna började rinna.Varför, VARFÖR ska livet vara så orättvist ibland. Inom viltrehabilitering är A & O att kunna bedöma när avlivning är den enda rätta och mest humana utvägen. Och man vill alltid sträva efter minsta möjliga lidande för djuret. (Oavsett om det ska rehabiliteras eller avlivas)  Sen kom det ännu mer tårar för plötsligt var det som att hundratals minnen rullade in med de små vågorna mot stranden.Minnen från alla dagar och nätter jag spenderat med Robin i just den här viken.Det råkade sig nämligen så att sälen befann sig precis intill Robins fd båthus.En bit ut i vattnet, bakom några kobbar fanns stugan som vi ofta åkte ut till.Nu känns det som om det var i en helt annan livstid. På ett sätt var det väl det också.  Jag försökte på ett energiplan att överföra lugn och kärlek till den lilla sälen.Och efter några minuters gråt kändes det lite bättre.Jag fick intala mig att hans själ ändå kommer födas på nytt snart igen, någon annanstans. Och att man inte kan rädda alla. Hur mycket man än vill. Hur mycket man än försöker, så innefattar livet också döden.Det är inte första gången jag har behövt inse det, och garanterat inte sista.För viltrehabilitering och den medföljande oförutsägbara magin, är något jag fortsätter med. Det blev ändå en fin stund där på stranden.Jag, sälen & solen.Han har det bra nu.Och vem vet, imorgon kanske man blir ekorrmamma.