Reflektioner

De e dark nu sjöng Alina Devecerski för några år sedan.Den låttiteln kom till mig  igårkväll när jag tänkte på allt som pågår i världen just nu.Jag känner inte att tillvaron är särskilt mörk dock, jag känner snarare ljus.Givetvis lite kaos och turbulens, men ändå en pirrande och ljus känsla inne i magen som ger sig tillkänna. Men jag vet att det finns många som i dessa tider kan känna mörkret krypa ner bredvid med Corona och ekonomisk kollaps.Det är en prövande tid framför oss, för vissa mer och för andra i mildare grad.  Något som uppfyller mig med värme just nu är synen av mänsklighetens gemenskap, för vi är verkligen ALLA med i den här båten.”Sitt ner i båten!” brukade en gammal vän till mig säga när stämningen blev överlivlig.Nu om nånsin är tiden då vi ska sitta ner i den där omtalade båten.Nu om nånsin ska vi gå inåt i oss själva, ta oss tid att andas, ge planeten tid att andas! Vi får ta oss tid att släppa på tyglarna lite och att städa ur vårt inre.Vilket, och jag kan inte poängtera det här nog, är minst lika viktigt som att städa och hålla rent i sin yttre omgivning. Ni förstår, de två speglar varandra.  Vi bygger oss själva och vi strävar åt än det ena, än det andra hållet, vi knåpar och trollar ihop våra liv lite mer varje dag och vi upplever massvis med nytt hela tiden och ska tillika hinna med så ofantligt mycket att det inte alltid prioriteras att reflektera och liksom luta sig bakåt, inåt i sig själv och bara iaktta och pausa.  Men nu är det vad vi behöver göra.Livet och planeten manar oss till det.Ack, den vackra planeten, som absolut inte har något emot våra flygstopp & nya, mer introverta levnadsvanor. Ack det vackra livet, som vill oss allt det bästa om vi tillåter oss att se det.  Det finns fler än en dimension till vad som sker just nu. På ett sätt håller en ny planet på att födas, och som vid alla födslar är smärtsamhet ett faktum.Men vi vet också, att den bara varar en stund. En stund som kan kännas som en evighet men som sedan övergår i något så magiskt och vackert så att vi aldrig ens kunnat föreställa oss att det skulle bli vår belöning.  Det här är en del av den mänskliga evolutionen och vi har alla vår plats ombord.Det finns mer än det vi ser.Det finns alltid ett större perspektiv och en kraft som hos en efter en väcks upp inombords.