Till mig själv från mig själv

Du är så jävla stark. Vet du det? Nej, såklart inte... Emma har klarat saker som yngre Emma aldrig trodde hon skulle klara. Livets resa har även bjudit på några mörkar dippar som du inte klarat av, och det är också okej. Jag började skriva och publicera lite inlägg på den här plattformen när jag var omkring 13 och idag är jag närmast 19 år. VAD I HELVETE HÄNDE? LEVER JAG? KÄNNER JAG? Livet har gett mig så jävla mycket kärlek och skit. Så jävla mycket att jag inte hunnit bearbeta något av det. 5 åriga Emma var enligt hennes omgivning ''försiktig'' och ''blyg'' medan hon egentligen hade social ångest. 12 åriga Emma var en sjukt ''smart'' och ''ambitiös'' tjej i skolan medan hon egentligen hade sån jävla prestationsångest så det liknade ingenting. 13 åriga Emma fick mens och börja bli tonåring, men prestationsångesten och den sociala ångesten kvarstod. Däremot tillkom den skeva självbilden och minskat självförtroende. 15 åriga Emma fick sin första panikattack i skolan framför hennes svenskalärare + klasskompisar. 16 åriga Emma förstod att hon inte enbart drogs till killar utan även tjejer.  16 åriga Emma fick även sin första fylla genomlevd. Det var lite kul. Och hemskt ångestfyllt på samma gång. 17 åriga Emma blev kär men lämnad. 17 åriga Emma fick även ett självskadebeteende. 18 åriga Emma blev också kär, men lämnad. Igen. Emma började bli mer nedstämd än vad hon någonsin varit i hela hennes liv. Nyår 2016-2017 ville hon inte leva mer. 18 åriga Emma levde däremot vidare och började gå till en kurator. Hon ville ha tillbaka livet. Hennes så jävla underbara liv. 18 åriga Emma blev kär igen, i personen hon i hemlighet hade crushat på till och från under hela gymnasiet. 18 åriga Emma sov över hos honom. Sen börja dem hänga. Ha kul. Kyssas lite. Bli lite kära. O så. Idag är det den 22/11 2017 och 18 åriga Emma är fortfarande kär i den här personen och han åkte hem härifrån för ungefär 2h sen. Så jävla kär. Inte mått såhär bra på länge, vilket gjorde att jag skrev det här inlägget, för livet har gett mig så mycket kärlek och så mycket skit. En jävla berg och dalbana. Men om detta hade varit slutet så är nog mitt slut ett av dem lyckligaste i världen. För det är jag. Lycklig. Som fan. Lycklig över att bli älskad av någon jag älskar. Lycklig över min familj. Lycklig över mitt mående. Lycklig över mig själv. Och stolt. Såklart. Jag vill så fruktansvärt mycket i livet; skriva, fota, publicera, skratta, skriva magasin, vara kreativ, älska, bli älskad, leva. Jag vill leva. Till mig själv från mig själv; Du är så jävla stark. Börja lev nu.