Min mormor

Kan knappt beskriva hur mycket jag har gruvat mig för det här. I 28 dagar. Men nu är det dags. Jag skrev om morfar när han gick bort, och nu är stunden inne att skriva om mormor.   Snälla, fina mormor. Hon som alltid hade koll på allas födelsedagar, och ringde och frågade vart man var om man inte hade kommit 10 minuter innan bestämda tiden. Hon som alltid hade daim hemma och bakade världens godaste bullar, som jag åt upp och ner för botten var ju det godaste. Hon som snurrade runt mig i fåtöljen samtidigt som hon sjöng "Karusellen – Jungfru skär". Hon som alltid var så pratglad, ville veta hur jag hade det och om jag hade sett några "snyggisar". Hon som sa "pytterallera", "kyss karlsson i anderssons farstu", ett "asch" som lät som "hash" och "fjaskforen". Hon som lyckades smyga in i huset utan att man hörde nåt, vilket resulterade i att man blev livrädd när hon plötsligt stod där. Hon som just därför, en dag plötsligt stod bakom mig i dörröppningen till mitt rum just då jag sjöng väldigt högt för mig själv. Hon som såklart sa att jag sjöng fint fastän jag verkligen inte gjorde det. Hon är död nu. Kära mormor, som alltid funnits så nära. Men nu är hon med morfar igen, och jag tror dom har det bra.   Som jag sa till dig på nyårsafton mormor, du är bäst, och det är du verkligen. Det är ni båda två.   Jag saknar er.