1 år

Igår hade vi kalas åt Vera som fyllde ett år. Ett helt år. Jag skulle, likt vilken god mor som helst, uppdatera min instagram igår för att informera mina följare om att det minsann inte var någon vanlig dag igår. Kan vi förresten komma av oss lite här? Jag har funderat lite (alltså inte mycket) på instagram och mina följare, och nog konstaterat att de senare nämnda gradvis har blivit färre det senaste året. Liksom, de flesta började ju inte följa mig för babybilder, men det är nog i princip det enda jag laddar upp numera. Ändå så är det ju Vera, så jag tänker (som måttligt opartisk då) att henne vill väl ändå alla se. Jag kommer ihåg förr då babybilder på sociala medier diskuterades med jämna mellanrum, och den allmänna åsikten var att "jag vill inte se massa bilder på någons baby. Eller någons lunch". Jag kommer i sanning inte ihåg min egen ställning i frågan, men vilken den än var då så är den nog vansinnigt annorlunda nu. Nu fattar jag att de flesta av mina följare, som inte har fått barn, ännu är av samma åsikt, men på någon nivå tänker jag att de gör undantag för Vera, för hon är ju så himla speciell. Som mor till Vera är det en bisarr tanke att någon skulle kunna se sig mätt på henne, någonsin. Jag kollar ju på foton av henne medan jag nattar henne.Men såklart är det en annan person som i princip driver mitt instagram-konto nu, så jag förstår och tar absolut inte illa upp om någon slutar följa mig. Så, nu kan vi fortsätta.Jag skulle uppdatera min instagram, och skrev och raderade typ femton meningar för att alla kändes så klyschiga. Allt jag tänkte skriva har jag sett skrivet tusen gånger om. "Tänk att vi har en ettåring i huset nu", "det första året gick så fort", "nu har vi ingen bebis längre", "det bästa året i mitt liv har gått, ser så fram emot nästa år", och så vidare. Men på riktigt, hörni. Tänk att vi har en ettåring nu. Jag vet ju att hon hela tiden växer och blir äldre, men hon har ju hittills bara liksom åldrats i månader. Nu är hon ett ÅR. När hände det!? Hon är ingen bebis längre, hon är ju ett barn. Som kan själv, vet vad hon vill och är bra på att uttrycka sig.Det har, hands down, varit det bästa året i mitt liv. Det har tagit mycket och jag vet att jag liksom har försvunnit i henne, men det har gett så mycket, mycket mer. Genom hela första året har jag känt att det bara har blivit bättre för varje dag, vecka, eller annars månad, och det känner jag fortfarande. Vi bara gillar varann mer och mer för varje dag, och det är så fiiiint. Jag lovar att uppdatera med bilder lite senare (edit: uppdaterat!). Nu är det fredagsmys som gäller.  Första gästen Annina anlände redan vid elva, då Vera sov tupplur. Sen var det en glad flicka som vaknade till besök och present. Veras sockerfria cheesecake. Simon hade gjort vanliga cheesecakes till oss andra. Ballongerna som ännu är sjukt roliga. Typ det bästa på kalaset var bubblorna. Det tyckte nog alla barn. Efteråt har jag skurat golvet sex (6!!) gånger, och det är ännu äckligt under fönsterbrädet. Jag tyckte väl alltså att bubblorna var semikul.