2017

2017 känns verkligen som året då allt kom ikapp. Måhända att alla gångna år känns lite så, men det här året var speciellt. Jag kan ge exempel. Meningar som användes var och varannan dag var:"Hallå, det är 2017, ingen är homofob längre.""Feminism är inte ett fult ord längre 2017. Alla borde kalla sig det.""Klart att ansvaret ska delas lika med pappan, det är faktiskt 2017.""Hur kan du inte ha en skosked? Det är 2017!""Finns det ens rasister 2017?""Vem säger lol längre? Bara skratta om det är kul! Det är 2017."Ni fattar. Det var året då man aldrig fick glömma vad det var för årtal.Jag hoppas att det år 2018 nu är självklart att rasister och homofober hör till det fula förgångna, att alla vågar kalla sig feminister, att det är mera jämlikt och man inte behöver ta de striderna så ofta i vardagen, och att alla har skoskedar hemma. Lol behöver jag dock få säga ibland. Bara för att bäst uttrycka vad jag verkligen menar.På ett mer personligt plan var 2017 ett bra år. Det var inte alltid en dans på rosor, men jag känner att jag växte av allt som inte var det. Jag lärde mig att sätta gränser, att tänja på gränser, att kompromissa, att ha lite mer balans och jag blev lite mer trygg och avslappnad som förälder.Vi firade hemma hos oss, med några vänner, lite småplock, skumppa, sprakanstickor och Cards Against Humanity. 2016 skulle det inte ha gått an, för då hade jag verkligen nolltolerans mot alkoholkonsumtion nära barn. Där är ett exempel på något jag fick ge efter med. Det gick inte helt enkelt, men nu känns det skönt att vi kan ha vänner över och inte behöver vakta dem och hur mycket de dricker, så länge jag är nykter. Ingen blir liksom full ändå, och Vera sover ändå gott och tryggt i sin säng efter tio.Jag tror förresten att jag vs alkohol får bli ett annat inlägg, till en annan dag. Hoppas ni läsare hade en fin nyårsafton, och får ett ännu finare år 2018!