360

Allt har varit frid och fröjd så länge hos oss nu. För länge.  Vera är i någon period då hon lär sig så väldigt mycket, och det märks såklart av. Då hon leker för sig själv (vilket hon mer och mer har börjat göra) så pratar hon samtidigt, för det har hon lärt sig. Hon räknar upp namn på alla hon känner (mamma, pappa, alva, hei'i, kaka, mommo, saa, nniina, ffa...), hon räknar (ssuu, ssuu, ssuu, ssuu), hon pratar med dockan (gocka sitt där), hon skålar (suckä) hon låter som djur, fordon och vätskor som hälls upp. Hon kan så himla mycket, och förundras nog själv över att hon kan (försöka) imitera ALLT. Också på kvällarna när hon ska somna går hon igenom allt hon har lärt sig i sängen. Idag somnade hon till exempel halv elva, efter att ha citerat hela koranen framlänges och baklänges. Och sen testat vilka ord i den som ekar. På dagarna är hon fruktansvärt krävande, och amper. Om något avviker lite från hennes plan så är det faktiskt hela världen. Hon är dessutom väldigt mån om att göra oss medvetna om att det INTE är okej att lyfta henne i sin stol då hon har feelis för en vanlig stol, eller att ta bort tallriken för att fylla på maten, eller att hälla upp mjölk istället för vatten, eller att inte skåla med samma entusiasm den fjortonde gången som den första. Jag vet att det är så jätte omvälvande för henne med allt som händer, och jag förstår att hon regerar på det. Såklart. Dessutom har jag från första början vetat om möjligheten att hon kan komma att bli lite hyperaktiv, det går ju liksom i mitt släkte. Men det är lugnt, för jag vet också hur jag ska handskas med allt det, och att andas och ha tålamod och så.  Men det går ju bättre i teorin.  Då Vera, under tiden jag skär upp en apelsin åt henne, hinner stå och hoppa i soffan, tömma kylskåpet på ägg, ta en stol till diskbänken där jag står, insistera på att få handskas med kniven, istället hälla ut en påse nötter i diskhon och slutligen skölja ner allt samt tvätta hela sin överkropp med kokhett vatten ur kranen, så är det svårt att tillämpa allt man vet att är rätt och bra. Istället blir det massa "nej" , "veeeraaa"  och "sluta", och till sist "gå och lek i ditt rum istället". Och varje kväll har jag som resultat svårare att komma till ro för att summan av allt det gnager sönder mitt samvete. Och då när hon sover och allt är så teoretiskt och lätt så förstååår jag inte varför jag insisterar på att misslyckas. Är det vad som menas med mammasamvetet!?  Lite så känner man ibland.