att ångra barn och att ta ansvar

Jag har likt många andra läst artikeln på svenska Yle om huruvida man får ångra barn eller inte, och likt några andra kan jag inte hålla tyst om det. Fenomenet att ångra barn är inte sedan tidigare obekant för mig utan har blivit diskuterat i min närhet innan. Jag har lite kluvna åsikter kring ämnet då jag inte alls känner igen mig men inser att mammor som ångrar sina barn, eller snarare sina mödraskap, inte är mammor som missköter eller inte älskar sina barn. De är ofta bra mammor med aviga känslor, och man kan ju faktiskt inte veta innan man har prövat på. Jag kan ändå inte hjälpa att dra en parallell till alla kvinnor som inte kan få barn, fast den ena inte har något att göra med den andra. Den ena tar inte bort den andra. Ändå är det så magstarkt att säga att man ångrar ett barn då det finns de som längtar ihjäl sig efter barn de aldrig kommer få, så ofta känner jag faktiskt att rätten att ångra sitt mödraskap inte är en strid jag vill föra vidare. Absolut får man känna ånger om det är det man gör, det kan ju inte hjälpas då, men jag vill kanske inte kampanja för att normalisera ämnet att ångra mödraskap. Barnen som är produkter av det påverkas ju också.  Det jag vill skriva om i det här blogginlägget är kraven på mammor som nämndes flera gånger i artikeln. Märk nu att jag skrev mammor och inte föräldrar. Det är väl vida känt redan att pappor inte har samma krav på sig, utan alla ansträngningar de gör hyllas medan alla felsteg vi gör understryks. Det känns så bisarrt att generalisera så år 2019 och komma undan med det, men papparollen och mammarollen, och våra syner på dem, sitter så djupt rotade i oss att lite diskussioner om delad föräldraledighet inte kommer att ställa om något.  Melinda Gates var på Skavlan för ett tag sedan, och pratade lite om allt osynligt jobb som kvinnor gör gratis, och det är en diskussion som jag tycker att får för lite utrymme i allmänhet. Speciellt i ett förhållande med barn är det aktuellt, för då man får barn blir man inte bara mamma, utan också projektledare, fritidskoordinerare, forskare, städerska, kock och omplåstrare. Och ingen ansöker liksom om de andra jobben. Därtill regnar en massa andra hutlösa krav ner över en bara man öppnar telefonen. Genom att scrolla på instagram och läsa några bloggar kan man knappt undgå att höra om hur barn ska bemötas, vilka ord man bör och inte bör använda, i vilket skede man inte längre är en katastrofal mamma om man svänger bilstolen och vilka matkedjor man till det allra yttersta bör undvika. Tror ni pappor har samma press på sig? Och tror ni pappor blir tillrättavisade om de lunchar med barnen på donken? Eller får de en eloge för att de tar ut barnen ensam och har kvalitetstid? Det här är inget nytt som jag tar upp och känns inte speciellt originellt, så jag spinner inte vidare desto mera på det. Det har diskuterats en massa och ska ännu diskuteras tills det nöts in, men här påminner jag bara om hur världen ser ut för mammor idag. Det är inte konstigt att man blir trött ibland. Det är faktiskt inte ens konstigt att vissa mammor kan känna att de ångrar sina mödraskap. Barnen ångrar väl de flesta inte, utan mödraskapet med alla jobb som tillhör och alla förväntningar som kommer på köpet. Det är nästan omöjligt att hållas intakt själv då man blir mamma, och lite grann får jag känslan att jag inte ens borde hållas intakt. Jag förväntas offra mig själv för barn, eller åtminstone pausa mig själv. Och det är ju inget jag någonsin har skrivit under på egentligen. Mest av allt vill jag med det här blogginlägget kanske vädja till alla läsare att bjuda in till vardag och inte bara fest. Oavsett om ni har femtio tusen läsare på bloggen eller hundra personer som kollar era instastorys. Berätta om hur ni råkade glömma barnets cykelhjälm hemma då ni cyklade till stan fast det känns som att folk kommer ta sig för hjärtat då de läser. Erkänn att tröttheten får övertaget ibland. Prata om att ni rymde hemifrån då pappan kom hem för att ni hade en pissdag som förälder. Fota ett smutsigt matbord, ett snuvigt barn och en bajsblöja om ni så vill. Visst är det skönt för ögonen att se på vackra ting ibland, men tiden för avokadomackor och tulpanbuketter i solsken börjar nog vara över nu. Känner ni det? Det är dags att bli lite ärliga. Kanske, möjligen, förhoppningsvis så kunde någon mamma känna sig lite mindre överväldigad om hon inte bara fick intrycket att alla andra gör det bättre än henne.