Att aldrig helt räcka till

Den senaste tiden har jag konstant haft en känsla av att inte räcka till. Det har blivit lite mera jobb än vanligt, och ofta har det liksom klumpat ihop sig så att jag en vecka har jobbat helg och påföljande vecka måndag och tisdag. Och alltid kväll, så alltid kommer jag hem till en unge som just har somnat. Det är vissa dagar jämförbart med pesten det där. Att sitta i kassan och vara skitledsen, se att klockan drar sig mot åtta, veta att jag slutar om en superkort timme, men att Vera ändå förmodligen hinner somna en halvtimme innan jag anländer hem. Varje ny dag infinner sig nytt hopp om att kunna lura tiden, men hittills har fysikens lagar fortsatt att gälla varje ny dag. Vera blir arg varje gång jag säger att jag ska och jobba. Jag brukar alltid säga en gång innan dagsvilan att "idag ska mamma och jobba", och om pappan ska på träning på kvällen pratar vi om vem som ska sköta henne då. Så att hon ska vara förberedd, och ibland sticker jag ju dessutom medan hon sover dagsvila. De senaste dagarna har hon protesterat alltmer högljutt då jag har sagt ordet jobba. Hon hatar det ordet (vem gör inte!?). Nu har jag ändå två dagar ledigt, och soooom jag njuter. Längtar redan tills hon ska vakna från dagsvilan då hon blir så glad över att jag är hemma. Genast hon vaknar säger hon "mamma? mamma?" och sen kommer hon upp av sig själv. ...till något olika i princip varje dag, huhhu. Sen förutom att jag inte räcker till min dotter så finns det ett par, eller flera, saker jag inte heller hinner med.Jag har börjat på med träningen lite igen. Jag blev så trött på den här evighetslånga vintern och att bara kunna springa halva året, så jag började gymma. Har ännu inte bestämt mig för om jag gillar Jeppis gym eller Fitness mera, så jag fortsätter besöka båda ett tag till. Bara jag någonsin hinner. Jag och Simon jobbar ju olika tider, han fem dagar i veckan och jag två till tre, och därtill har han ishockeyträning tre gånger i veckan, samt ofta match på helgen. Bara det är för mycket för att vi ska få pusslat ihop det själva, så vi tar ofta hjälp av fammon eller mommon en till två gånger per vecka. Därtill ska nu jag alltså börja träna, gärna tre gånger i veckan. Det lyckas ju verkligen inte, men jag är fast besluten på att försöka. Det lär bli sena kvällar och under dagsvilan om jag får mutat någon att spendera en timme hos oss medan Vera sover. Sen ska vi ju få in viktiga vardagliga ting däremellan. Mat är ju viktigt. Dessutom har vi börjat med en dag vegetariskt i veckan, och det får ju gärna vara lite mer inspirerat än typ sallad. Umgänge tillsammans, hela familjen, är ju också viktigt. Tidigare har vi haft två kvällar och vissa veckor en helgdag tillsammans, så jag vill ju inte gärna ta av den tiden. Rena kläder kan man ju argumentera att är viktigt. Och sånt.Dock har jag äntligen lärt mig att lite lossa på mina egna tyglar, och liksom förstått att jag inte konstant behöver underhålla Vera då hon är vaken. Hon kan leka själv också medan jag dricker kaffe, och om jag verkligen behöver få klippt naglarna, dammsugit eller dylikt så kommer hon inte gå sönder av tio minuter extra skärmtid för det ändamålets skull. Tidigare har jag verkligen sparat allt sånt tills hon har somnat. Typ för att inte förstöra henne.  Det är väl såhär det ska vara i en småbarnsfamiljs vardag, kaotiskt och lite vansinnigt. Man kommer väl aldrig mera riktigt räcka till allt. Men ajaj, den här känslan när man får lägga sig ner och somna för natten, efter en intensiv dag. Så. Himla. Skönt.