att bemöta sorg

Nu vet jag hur jag ska bemöta någon som sörjer. Jag ska inte ignorera, inte vara okänslig, utan bara beklaga. Kanske se om personen tar initiativ och börjar prata om händelsen som ligger bakom, och då ska jag prata om den.Sen ska jag bara anta att personen är ledsen skitlänge efter händelsen.  Det är så många som är okänsliga, eller bara tysta, och det stör mig. Flera människor, främlingar som nära, har bara kallt ställt frågor utan att ens beklaga före.Och vissa kompletta familjer varit fullständigt tysta.Jag förstår ju tankesättet att man inte vill störa eller dra upp det mitt i matbutiken, men en menande blick, en klapp på axeln eller bara ett "hej. Hur går det?" är bättre än att bara undvika ögonkontakt.  Min sorg har tillfälligt övergått till ilska. Jag är arg för att folk är okänsliga, jag är arg för att det bara har gått två veckor och andra verkar ha slutat tänka på det och jag är arg för att jag får känslan att jag borde börja komma över det. Jag tror inte ens att någon av oss ska komma över det. Vi ska på något sätt komma igenom det, men vi ska nog ägna William en tanke alla födelsedagar och högtider då han borde ha varit med, och lika ofta som vi skulle ägna honom tankar om han skulle ha överlevt. Han är en del av vår familj och han fattas oss. Vi ska absolut inte komma över honom. Mest är jag arg nu för att alla andra får föda friska barn och ta hem dem, och se dem växa upp. För jag förstår inte varför de mest förtjänta människorna av alla dem inte fick ta hem sin son.  Jag har inte varit arg tidigare, utan bara försökt anamma alla andras tankesätt att han har det bättre nu. Och jo, jag tror på det med hela mitt hjärta, men han skulle ha haft det bra här också. Jag var nog inte redo att acceptera faktumet ännu, så det här är väl en regression. Jag ska nog komma ikapp alla andra ännu, men nu ska jag faktiskt bara vara arg en stund.