att börja jobba igen

Jag ska börja jobba igen på onsdag, och det känns inte bra någonstans. Vera har sådär precis passligt fått separationsångest, så hon vill vara i famnen mest hela tiden. Jag har ju lite i gången försökt vänja oss vid att vara borta från varann genom att några gånger ha åkt hemifrån då hon har varit vaken, men jag tror det har fått motsatt effekt och bara tagit upp separationsångesten till ytan. Hon har liksom börjat fatta att jag helt plötsligt bara kan lämna henne, och hon stackaren kan ju inte fatta varför jag gör det. Det är nog därför hon vill vara i famnen så ofta, för att hon är rädd att jag ska lämna henne. Bara jag går på vessa på morgonen, som jag har gjort varje dag i ett år nu, så kommer hon springande efter och gråter. Mer ofta än inte så kissar jag med henne i famnen på morgonen. Sådant. Och plötsligt på onsdag så ska jag vara ifrån henne i sju timmar, från nio på morgonen. SJU TIMMAR! Det är flera gånger flera timmar än vi någonsin tidigare har varit ifrån varann.Alltså jag blir så ledsen bara jag tänker på det. Att börja jobba har känts så långt bort så jag har bara hoppats på och antagit att det kommer att ha börjat gå bra då redan, men nu står vi här och bara har ångest. I en perfekt värld så hade det varit hon och jag, til death do us part. Inte tills det blir en fråga om pengar.Jag vet att många sätter barnen i dagis vid nio månader eller ett år, och att många klarar av det hur bra som helst, men vi är inte alls redo ännu. Vi behöver nog varandra ännu.Det kommer visserligen att vara 10-15 timmar i veckan, till att börja med, men sju timmar första dagen känns så alldeles för mycket,