Att ha börjat jobba

Jag är förvånad över hur bra det har gått att börja jobba. Jag, som under graviditeten svor att jag aldrig mera skulle jobba med människor, är kolugn och tålmodig och trivs faktiskt rätt bra. Det känns ärligt talat lite skönt att bara få sitta i några timmar och inte överväldigas av allt ansvar och en evigt växande to do-lista. Att bara få sitta och dra lite varor, samtala med, betrakta och le åt främlingar. Men just idag är det jobbigt. Jag kom hem efter stängningen så Vera sov ju redan, och imorgon åker jag iväg innan hon ens har vaknat. Jag har sådan lust att bara väcka henne nu. Bara kramas och få henne att förstå varför mamma måste åka bort hela tiden. För nu har det varit ofta. Imorgon jobbar jag mitt femte skifte på en veckas tid, så det blev ju snabbt mer än ett till två i veckan. Trots att de här fem skiftena tekniskt sett är utspridda över två olika veckor. Jag tycker mig märka skillnad på Vera också. Vi har försökt hitta på något roligt varje dag då jag har jobbat kvällar, så att vi ändå har fått den där kvalitetstiden, men jag tycker att Vera har varit mer känslig än tidigare. Såklart kan det bero på perioder eller annat, men jag tror ju inte att den här vansinnigt stora förändringen i vardagen går henne förbi alldeles obemärkt ändå. Efter morgondagens skift är jag dock ledig nästan en hel vecka, så då ska vi tanka allt vi har fått för lite av den senaste veckan. Så blir det nog bra.