Att inte inkludera barn i sin sorg

Jag tror att den ursprungliga chocken har lagt sig, och den här sorgen som blev kvar är den vi måste lära oss att leva med. Man går liksom och väntar på något, att något ska lätta eller hända, men varje ny dag får man finna sig i att det bara är såhär tillvaron känns nu. Tom och glädjelös.Jag försöker hålla ihop på dagarna. Vera är ju sig själv, och det ska hon vara, men det blir så tungt att leka och lalla mitt i den tyngsta sorgen jag har känt. Jag går mest och väntar på att hon ska somna så jag ska få bryta ihop lite. Samtidigt blir jag så arg på mig själv för att jag inte orkar med henne. Allt det här bottnar ju i längtan efter och kärlek till ett barn. Och jag stänger ute det barn jag har. Jag hoppas att jag får tillbaka den där villkorslösa orken att ta till mig allt hon säger och gör, så det inte slutar med att hon om några år börjar fråga folk i sin närhet varför mamma är så bitter. Jag har aldrig förstått då någon har begravt sig i sorg över att de till exempel inte kan få ett till barn, på bekostnad av de barn de redan har. Det har rimmat så illa i mina öron, men här är jag nu, och begraver mig i en sorg som inte rymmer Vera. I teorin vill jag bara vara med henne hela tiden, och jag har gått tillbaka till hur det var när hon var spädis, då jag vaknade om natten och kände ett tryckande behov av att kolla andningen och hjärtat. I praktiken orkar jag bara inte leka. Då tar jag pauser. Jag cyklar ofta iväg till mammas och sitter där och andas samma sorg som dem. Det mesta har blivit sagt, men det hjälper att bara finnas tillsammans. Imorgon hoppas jag på ny ork, och nytt tålamod. Jag har ännu inga förhoppningar på att det kommer lyckas utan pauser, men jag tar så många pauser jag behöver, och sen fortsätter jag.