att ta körkort då man är 27

Det har knappast undgått någon av mina läsare att jag har gjort, eller inte gjort, saker i egen takt här i livet. Jag har inte precis följt samma mönster som alla andra och skött skolan varpå jag har börjat studera på universitet efter max ett mellanår, bott på studieort och levt studieliv, börjat jobba, gift mig, köpt hus och fått barn. Inte riktigt så, nej. Efter den utläggningen är det knappast så otippat att jag inte heller tog körkortet som alla andra då jag var 18. Och det har jag inte fått glömma en dag av de nio år som har gått sedan dess.Så pass att jag helst inte ens nämner det längre om det inte direkt kommer på tal, för folk häromkring har absolut noll förståelse för varför man inte tog körkortet då man var 18. Och det sista jag orkar är att börja förklara mig.Men alltså. För det första ville jag inte ta körkort då jag var 18. Jag var rädd att sitta i bil och hade inget intresse av att köra själv. För det andra bodde jag ensam i en hyreslägenhet då jag var 17, och betalade hyra, mat, vatten, el och försökte varje månad få råd att fylla lägenheten med nya prylar för att det inte skulle eka.För det tredje har jag inte behövt körkort som så. Det är klart att det många gånger skulle ha varit smidigare, men jag har aldrig blivit van med att ha tillgång till bil så det har alltid varit givet att cykla och gå, och då jag bodde i Vasa åkte jag buss. Och tänk ändå vad jag har sparat på miljön. Det är nästan så jag kunde vara lite stolt istället för skamsen.Jag är väldigt förundrad över att alla har möjlighet att ta körkort då de är 18. Att alla har kunnat spara så stora summor pengar (som det rörde sig om då speciellt) från tidigare sommarjobb att de har haft råd att ta, eller att föräldrarna har sparat och haft möjlighet att betala för dem. Och att alla antar att alla ska ha den möjligheten. För exakt alla har ju inte det.Det är klart att jag har kunnat spara pengar sedan jag var 18 då jag har varit ett tag i arbetslivet ändå, men jag har helt enkelt aldrig prioriterat att ta körkort. Till och med med barn har det gått prima att cykla och gå överallt. Och ribban för att komma oss iväg har aldrig varit högre för det. Och vet ni vad? Om mitt barn blir så sjukt att hon skulle behöva bli körd till sjukhus akut så finns det a) en annan vuxen med körkort i huset och b) ambulans som man kan tillgå. Hjälp ändå vad jag har fått höra om att jag måste ha körkort då jag har barn. Om det är så oerhört viktigt för någon annan så kan ju de hosta upp 1,5 K så hittar vi nog en lösning. Det går ingen nöd på mitt barn bara för att jag aldrig kör bil någonstans.Men nu alltså, nio år senare än medeltalet, så håller jag på att ta körkort. Idag klarade jag faktiskt teoriprovet, och nästa vecka är det dags att köra upp. Och sen kanske till sommaren kommer mitt barn att få sitta på i bil med mig.Förresten så konstaterade vi häromdagen att min mamma fick sitt körkort den 28 januari 1999. Då var hon 27 år precis som jag, och det var 20 år sedan. Om jag klarar uppkörningen kommer det bara att kasta två dagar. Lite häftigt ändå att vi inte visste det innan. Fast besluten att inte begränsa mig.