Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Längre.

I några år ändå har jag tyckt att jag är en rätt clean feminist. En sån som höjer rösten ibland, som inte låter sexistiska skämt gå förbi, och som förväntas vara lite besvärlig då könsroller kommer på tal. Ut i den stora världen är jag ganska mild, men i min familj ses jag som extrem. Min syster suckar alltid då feminism kommer upp, för hon vet att jag inte kan låta det gå. Men grejen är den att det aldrig blir några stora bråk. Fast jag är den enda i min familj som kallar mig feminist så kommer jag aldrig riktigt ihop mig med någon under en diskussion om könsroller. Vi landar alltid någonstans i mitten och har egentligen ganska lika åsikter, men där jag kan högakta de lite mer extrema kvinnorna som har gått i bräschen för oss, så ser delar av min familj rött. Jag håller inte med om att män är skräp, men jag ser värdet i att någon har den ståndpunkten. Alla kan inte höja rösten bara ibland. Det är tack vare de kvinnor som har ropat högt, bråkat mycket och trampat ner skiten som har nått upp till knäna som vi kan gå efter, i stilettklackar om vi så vill. De har bokstavligen banat väg för oss.  Och jag tycker det känns som att man ibland kämpar i medvind nu.  Det är tack vare dem, och inte mina små diskussioner på fel ställen, som Vera möjligen kan få chans att växa upp utan att tro att hon är mindre värd än sina klasskompisar som råkar vara pojkar.  Det är tur att man ännu kan utvecklas, fast det känns som att man har haft samma ståndpunkt i många år. Lyckligtvis har jag börjat ta mig själv på ett större allvar det senaste året, för jag har börjat inse att det är mig som Vera ser till. Jag behöver föregå med gott exempel för henne, gå i bräschen för henne, och aldrig göra mig mindre än jag är. För henne.