Det blir bara bättre

Jag har verkligen tänkt blogga flera gånger på sistone, men det blir så halvdant då jag har en halvtimme och bara telefonen. Nå, nu får det vara halvdant. De senaste nätterna har varit både bättre och sämre, men åtminstone har vi märkt att Vera har kunnat sova längre perioder på natten då hon har ätit bättre dagen innan. Det är någonting.  Jag måste berätta lite kort om Vera och hennes utveckling. Hon är för fantastisk. Tidigare har hon utvecklats främst motoriskt, men nu då det inte finns så många framsteg att göra där längre så har den språkliga utvecklingen tagit fart. Hon har finslipat gamla, korta ord, såsom mamma, kisse och där och lärt sig några nya korta, men även några rövare har smugit sig in i hennes vokabulär. Typ jordgubbe och yoghurt. Man behöver sammanhang för att kunna skilja på de två, för båda blir typ "jogiodiogidogi". Jordgubbar är i övrigt hennes favoriter, i alla kategorier. Hon hittar dem i affärer på tidningar, i frysdisken och på plakat, och blir till sig varje gång. Det har hänt sig att hon har sprungit fram och kramat ett plakat med jordgubbar på. Hon vet hur saker låter, och härmar ofta. Vattenkranen låter till exempel ssch, hunden ho-ho, fisken pa-pa och bilen brrrm.  Hon älskar (oftast) när man sjunger för henne, och gärna sånger med rörelser till. Hon har lärt sig imse vimse spindel någotsånär, sista delen i huvud, axlar knä och tå och klappa händerna när du är riktigt glad (även om hon helst stampar fötterna till allt). Hon har alltid varit väldigt ivrig, så ibland blir rörelser bara till frenetiska vinkningar med händerna medan hon har upp munnen och håller andan. Det råder inte precis några tvivel om varifrån den sidan av henne kommer, utan jag känner precis igen känslan som hon så bra uttrycker med kroppen.  Slutligen FÖRSTÅR hon så himla bra. Det känns som att hon verkligen förstår allt vi säger, och tar åt sig så snabbt av allt vi gör. Oavsett om hon kommer över en sminkborste, visp, hudkräm eller behå så vet hon exakt hur hon ska använda det. Häromdagen var vi vid dagklubben, och efter att ha stått och funderat en längre stund satte hon ner koppen som hon hade i handen på rullbandet i leksakskassan, lämnade den för att gå och betala på kortläsaren, tryckte på några knappar, hämtade koppen och tackade för sig och gick. Den här åldern alltså. Fy vad fin den är.