Det blir (förhoppningsvis) något av mig

Angående hur jag avslutade förra inlägget... Jag var osäker på om det skulle finnas något att skriva om eller inte, för jag har bokstavligen väääärldens sämsta självförtroende vad gäller studier, och trodde egentligen inte att jag skulle bli antagen. Men voila!  Jag ska bli med examen!! Låt mig förklara hajpen lite.  Då jag gick i gymnasiet för många år sedan så misslyckades jag.  Efter första perioden började jag jobba, och var väl inte ledig en hel dag på närmare ett år, vilket bara i sig gav utslag. Sedan hade (har!) jag grava koncentrationssvårigheter, och det i kombination med att bo tillsammans med sex andra människor på nittio kvadratmeter gav lite till ingen studiero, så jag sökte mig iväg. Min första lägenhet hyrde jag då jag var sjutton, men tills jag fick hjälp med det bodde jag hos pappa. Omständigheterna där var inte heller ideala, så efter två år i gymnasiet, med betyg som sluttade brant neråt, var jag deprimerad. Bortom-allt-reson-deprimerad. I slutet somnade jag på de få lektioner jag närvarade på, för jag vägrade sova hemma (det var för viktigt att tänka. Hallå depressionen). Jag har minnesluckor från den perioden, men i något skede vet jag ju att jag böt till vasa aftonläroverk, och där skrev jag studenten och fick färdigt någon få kurs till. Men när jag slutade studera fanns det fortfarande någon ogjord kurs och något betyg att höja. Det finns det fortfarande. Hela den tiden ger mig ångest, men jag vet ändå själv att jag gjorde det bästa enligt mina förutsättningar då det begav sig. Men det är en lång historia att dra när jag i dagens läge, med ett normalt liv och omringad av normala människor, får frågan vad jag är utbildad till. Vet ni hur ofta det kommer upp? Då man får ångest varje gång över det vet man precis hur ofta. Och den tiden har ju fått mig övertygad om att jag på riktigt är dum och inte klarar av att studera. Men vilken motivationsfaktor det sen är! Det känns som att jag kommer göra revansch och jävlar anamma visa alla att jag på riktigt kan, men i själva verket ska jag ju alltså bli närvårdare tillsammans med förmodligen alla andra som söker in. Men tänk att sen, om något år, få frågan vad jag är utbildad till, och bara kunna svara "närvårdare".