Förstörda nattningar

Vera har kommit på att hon kan natta sig själv nu. Vi lagar en flaska och går med henne till rummet, och sen då vi vanligtvis skulle krypa upp i sängen med henne så ber hon oss gå bort. Min första reaktion var att hon håller på bli stor, och min andra reaktion var att det kanske är bra så man får mera tid på kvällen, men alltså nä. Nä. Det skulle ju vara bra om hon på allvar skulle kunna natta sig själv, men det kan hon alltså inte. Hon ligger och pratar och sjunger, och sen kommer hon ut ibland och kollar så vi är kvar, eller säger kukkuu, och så kommer hon på tusen saker hon absolut måste göra. En genomsnittlig kväll blir det typ två toabesök, ett byte av byxor, hämtning av alla hennes saker och plötsligt konstruktion av en boktrappa upp till sängen. Det har tagit oss mellan fem och femton minuter att natta henne, och det tar henne en och en halv timme. Och ibland vill hon ändå ha in mig då hon blir riktigt trött mot slutet.Det funkar inte riktigt såhär.  Hon testar säkert gränser och skulle väl må bra av att vi skulle fortsätta natta henne, men vi får alltså inte tillåtelse att stanna kvar i rummet. Hon förstår ju inte alls heller då man försöker förklara att det är natt och hon ska sova, för den där trappan är på riktigt så förbannat viktig att hon inte slipper upp i sängen utan den. Äääähhh... Hittills har det väl slutat med att vi har tappat tålamodet och hon har blivit arg då vi tydligen inte uppskattar hennes hundratals försök till roande. Och det värsta är att hon vaknar med samma humör som hon gick till sängs med. Man vill inte börja dagen med att bli väckt klockan sex av ett ilsket barn. Idag skippade vi faktiskt vilan, för min tolkning av situationen var att vilan har blivit överflödig. Det resulterade bara att hon var trött från två till åtta, men igen direkt hon skulle nattas vaknade hon till liv. Send help 🙃🙃🙃