Körkort då

Jag är numera en designated driver, sedan jag klarade körprovet igår och fick en pappersbit med en viktig underskrift på. Själva körkortet får jag om typ två veckor. Två veckor jag för övrigt inte alls kommer att köra bil under, för vår bil är, aldrig så olägligt, på service. Det är fullt möjligt att vi är utan bil så pass länge att allt självförtroende och alla färdigheter förknippade med körning har hunnit rinna av mig tills jag nästa gång sätter mig i en bil. En del av mig skulle vara helt okej med att aldrig börja köra, utan bara ha det där förbannade kortet som ett litet bevis på att jag visst kunde.  Jag beställde faktiskt en liten present sådär från mig till mig då jag klarade det (tekniskt sett kvällen innan men jag lovade högt och dyrt att inte hämta ut det om jag skulle misslyckas (ha)). Jag tror att 27 är en skitdålig ålder att misslyckas med något. Förra veckan och första körprovet klarade jag inte, och få saker i detta liv har gjort mig mer nedslagen än det. Jag tror att en 18-åring ibland inte hinner eller orkar lämna in arbeten, ibland får sämre betyg än vanligt och ibland skolkar och utsätter sig för konsekvenserna. Som 27-åring försätter jag mig sällan och ogärna i situationer där jag kan misslyckas, utan är rätt bekväm och börjar ha hittat lite rätt. Och andra mer än mig säkert. Då tar man ett nedslag på allvar och alltför hårt när det en gång kommer ett sådant. Kan ni tänka er att ni läser ett språk och efter ett prov får ett mail där det står om alla brister ni har i språket ni vill lära er? Typ dåligt uttal, klara brister i självmedvetenhet då ni läser, för utsvängande handrörelser och bristande fokus? Är det bara jag, eller skulle det inte kännas ovärdigt som vuxen? Nå, aldrig mer. Och det säger jag inte bara, för alla andra skeden har slopats så nu är jag i princip set for life.  Vi gör det verkligen inte till en liten grej, utan for ut och fira med en bit mat igår kväll också. Bäst.