Låtsasliv

Huhu, en till ledig och dyster vecka följer en suverän en. Jag har börjat lite grann se det ljusa i situationen, då jag kan ge all uppmärksamhet och kärlek åt Vera och inte ha något annat som river i mig under veckorna hon är här, och sen ta itu med allt som river i mig, träna, studera och jobba hämningslöst de veckor hon inte är här. Men det är mest på ett teoretiskt plan ännu. I början på dessa veckor vaknar jag tidigt på morgonen, loggar in på päikky för att kolla om hon är närvarande på dagis, tänker att hon har det bra, fixar mig, lunchar med någon kompis, knäpper på datorn, tar paus och kör till mammas på en kaffe, och plötsligt då jag kommer hem och stannar bilen ser jag Veras bilstol i ögonvrån och slås av vilket låtsasliv jag lever. Och stannar kvar i bilen i en kvart, för det finns ingen som väntar på mig så det spelar ingen roll var jag bryter ihop egentligen. Väl dramatiskt, visst, men mitt i fulgråten känns det precis så och på samma nivå med hundra andra små saker.  Jag ÄR den som alltid tänker på hur jag kan göra situationen bättre när det känns dåligt, inte den som tycker synd om mig själv och klagar för att klaga utan att bry mig om lösningar eller svar. Men jag är så trött. Jag orkar inte tänka på hur jag ska göra något bättre. På kort sikt ska jag köpa en modifierad högsäng så Vera skulle få ha sovrummet som lekrum, och längre framåt bli klar med skolan, börja jobba och studera vid öppna universitetet så jag i något skede kan ha råd med eget boende på marknivå, få ett rikare socialt liv och till och med gå till kyrkan någon gång nu som då. Det är allt sånt jag har tänkt, och sånt som jag vet att på sikt skulle förbättra både min och Veras livskvalitet, men det kommer emot en spärr någonstans i de tankarna. Ett litet  troll som sitter på axeln (bildligt talat, ring nu inte socialen och uppge att jag är sinnessjuk) och ropar "ett halvt liv! Ett halvt liv!".  Hur jag än försöker och vad jag än gör så kommer en bra vecka alltid att ha ett dåligt slut, och jag kommer gå miste om så mycket. Och kanske jag inte ens får klaga, kanske jag bara borde leva med de konsekvenserna, men det ÄR fruktansvärt jobbigt oavsett allt. Och mitt i all självömkan undrar jag om bara jag i min lilla lägenhet kommer vara tillräcklig för Vera. Vi har så bra förhållande och vi har alltid haft det, men om man lägger det emot hennes andra vardag kanske den är mer strukturerad och stabil, och mitt yrande kanske blir jobbigt för henne. Jag kan inte på allvar tro det, men tänk om, tänk om, tänk om. Förresten, om ni inte vill läsa om mitt depp så kan ni kika in under udda veckor istället. Då utlovas trevligare läsning. Men det är det här deppiga skrivandet som ger mig mer.