lite mer än bara relativt personligt

Jag har inte haft ett väldigt lätt liv. Det finns inte en anledning till det, utan rätt många. Jag vill bara börja med att säga det, varken mer eller mindre. Allt det som jag har varit med om har format mig, på gott och ont. Jag har blivit mer empatisk, givmild och osjälvisk än jag annars förmodligen hade varit, men jag har också blivit lite mer cynisk, okänslig och förtegen. Till exempel så skriker alla celler i min kropp att jag ska sluta skriva och sluta dela med mig nu. Men jag tänkte försöka skrapa bort ytan, och bara se hur det går.Det här inlägget är tänkt att kamma ut en aspekt av hur jag kom hit, där jag är idag. Eller snarare hur jag inte kom dit jag inte är idag. Från en ganska tidig ålder så började jag ta ansvar, över lite för mycket, och så småningom tog jag liksom an en roll som extramamma i huset. Det höll sedan i sig så länge jag bodde hemma. Jag städade, gjorde mat, skrev under prov åt syskonen och var helt enkelt en till figur som gav lov för och planerade in diverse aktiviteter. Jag har så länge jag kan komma ihåg tagit hand om andra före mig själv. Inte bara familj och vänner, utan till och med djur. Under perioder då pengar har varit en bristvara så har åtminstone mina djur fått mat, även fast jag inte har fått det. Till en början, eller till och med största delen av tiden, så såg jag bara goda sidor med att vara sådan. Jag förstod mig aldrig på självgoda människor, och jag ansträngde mig varje dag för att inte vara det.  Det är först i efterhand som jag förstår var det gick snett.  Att försöka hjälpa alla slutade i ett sent skede av tonåren att vara något som jag gjorde under tiden jag levde mitt liv. Plötsligt var mitt liv bara något jag gjorde i bakgrunden av att försöka hjälpa. Jag lät skolgången fallera, började jobba för att det gav mer säkerhet för stunden, och levde en dag, en vecka, en månad och alltid max ett år åt gången. Jag hade, och har fortfarande idag, inga aspirationer för mig själv. Om jag någon gång har blivit ombedd att föreställa mig min dröm-framtid så har jag googlat och copy/paste:at, för jag har känt mig likgiltig mot alla alternativ. Jag har helt enkelt inte kunnat se en framtid för mig själv.  Missförstå nu inte, jag har inte övervägt att avsluta mitt liv, utan jag har bara levt för stunden och inte brytt mig nämnvärt om veckan därpå. Det finns ett undantag. I flera år före jag blev gravid så drömde jag om att någon gång bli mamma, men inte heller det kändes som en helt realistisk dröm för mig. Visst hörde jag historier om både crackheads och pensionärer som blev gravida, men jag kunde väl ändå inte få bli det. Jag jobbade i det skedet på dagis och älskade att vara runt barnen, men vid slutet av dagen blev barnen hämtade av sina föräldrar och jag gick ensam hem till bussen. Jag beundrade så alla föräldrar, bara för bedriften att ha fått bli föräldrar. Och plötsligt så hände det mig. Jag kan inte säga att det var sekunden jag fick reda på att jag var gravid, eller ens nio månader in, som drömmen gick i uppfyllelse, för det kändes aldrig riktigt verkligt ens då. Det var sekunden efter sista krystvärken som hade pressat ut Vera till världen, då jag första gången såg henne, som hela mitt väsen skiftade och mitt liv äntligen fick mening.Jag är de facto inte en kvinna som man borde lyfta upp år 2017, för min enda aspiration i världen var att få bli mamma, och förutom att fortsätta vara en så bra mamma som jag bara kan, så har jag fortfarande inga andra ambitioner. Jag har ingen utbildning. Jag vill vara ambitiös som andra, men i grund och botten har jag inget intresse av det. Jag har insett att jag förmodligen inte kommer göra någon karriär eller ha viktiga uppdrag i mitt arbete, även fast jag ännu har all tid i världen att utbilda mig om jag så vill. Jag är helt okej med att ha ett knegarjobb, eller många. Jag behöver inte älska att jobba så länge jag någorlunda trivs.  Så länge jag har andra saker i mitt liv som jag älskar.