Matstrul in i oändligheten

Vi har det så f-r-u-k-t-a-n-s-vä-r-t jobbigt med matstrul ännu. Sedan senast har det gått från "jag vet att det är en period, men..." till "jag är en värdelös morsa med ett svältande barn". Igår kväll och idag morse kollade vi på babblarna vid köksbordet medan jag matade i Vera smaksatt gröt. Man ska aldrig säga att man aldrig skulle något, för att se på telefonen vid matbodet har ju inte precis ingått i någon av mina planer. Ändå kändes det värt det, för det innebar att hon en gång igår och idag fick i sig 200 gram någonting. Om vi så måste avvänja henne från att ha telefonen vid matbordet en annan gång och får mer matstrul då, så får vi ta det då. Det är inte nu, och nu måste något lätta. Jag känner mig lurad då jag i början av Veras liv fick höra så himla mycket om hur viktigt det var att pröva alla nya smaker. Vi åt ris, couscous, pasta och potatis, ägg, alla grönsaker vi hittade i hyllan, varvade olika köttsorter med fisk och kyckling, kryddade med lök, vitlök och färska örter, och satte ner timtal på det. För att hon skulle vänja sig vid alla smaker tidigt och sen kunna äta allt möjligt. Nu äter hon penne pasta. Ibland pikulite korv till och ännu mindre broccoli. Resten, inklusive yoghurt, gröt och smörgås äter hon bara två tuggor av, och sen är hon nöjd.  Som (ett) resultat av hur dåligt hon äter vaknar hon varje timme på natten, lite av vana men också av hunger. Då är jag tvungen att ta upp henne och gå och värma mjölk. Det blir lätt fyra till fem flaskor mjölk per natt, även om hon ofta vaknar oftare än så. Jag är så TRÖTT. På att konstant vara trött och att inte få sova ännu efter ett år och två månader, och på att misslyckas och inte orka. Det är ju mitt ansvar att se till att hon får i sig vad hon behöver, och det får hon inte. Sen är jag trött på mig själv för alla gånger jag blir irriterad. Då hon vaknar sjätte gången en natt och bestämmer sig för att ta morgon, och då hon har sovit tre timmar och varit vaken en timme och ändå vänder bort huvudet från varje sked mat man försöker få i henne. Och jag är trött på besvikelsen som uppstår vid alla måltider under dagen, alla dagar i veckan. Besvikelsen på mig själv och på situationen, inte på henne. I bakhuvudet någonstans hörs något jag tror jag någon gång har läst. Att man ska fortsätta försöka med samma mat, raka vägen igenom perioder och vägran. Att det oftast är föräldrarna som förstör barnens matvanor för att de ger efter och börjar erbjuda smörgås, yoghurt eller frukt istället, bara för att barnen ska få i sig något. Ni ser ju på bilden ovan, hur mycket bättre jag sköter det än vissa andra föräldrar. Hrrm.