Mitt underbara barn

Så många faktorer har bidragit till att min syn på Vera inte har gett henne rättvisa på sistone. Tretusen lager av trots, sorg, vardagsstress och säkert också unket väder. I takt med att solen börjar visa sig så avtar på något vis trotset och jag blir påmind om hur underbar min dotter faktiskt är under allt kämpigt. Jag börjar också känna mig som mig själv. Efter höstens tragedi har sorgen uttryckt sig på många sätt, och en tung grå slöja har konstant legat över mig. Lite i gången har den lyfts, och plötsligt förra veckan så insåg jag att min ork är tillbaka. Det kändes så konkret, och vi har haft så roligt varje dag efter det, jag och Vera. Det är klart att jag känner sorg ännu, och den uttrycker sig vid besök till graven eller lugna kvällar då jag sneglar på fotografiet, men den präglar inte vår vardag på samma vis längre.  Igår hade vi en sämre morgon då bilen inte startade, kedjan på cykeln hoppade ur och sen var Vera ledsen då jag lämnade henne på dagis. Jag tänkte att det helt säkert var för att vi har haft det så bra på sistone. Det var liksom lättare att lämna mig då jag var bitter och tråkig. Lite samma har jag tänkt med trotset. Att det inte skulle ha slagit igenom med samma kraft om jag bara skulle ha orkat bättre. Då det så uppenbart har avtagit nu när min ork har kommit tillbaka. Genom allt har jag liksom tänkt att "jag gör mitt bästa, jag försöker förebygga, jag pratar och är lugn", men i efterhand så är det något annat att svänga huvudet en halv sekund för att dra en djup suck och sen med påklistrat leende fråga "vad är det för fel?", om än med vääärldens lugn, än att på riktigt sympatisera och försöka reda ut vad det är som har gått snett och hur man kan hjälpa. Nå, jag ska inte skylla mig själv för något så okontrollerbart som trotsåldern, men det är ju bra att kunna reflektera.Nu ska vi njuta av en ledig dag innan två skol/dagisdagar.