My conscience might be heavy but my house is spotless

Idag är en hemsk dag. Första dagen utan Vera och jag är inte riktigt säker på vad jag ska ta mig till. Så jag skriver, som alltid förr.  Jag vet inte om jag har berättat det här, men jag är oerhört dålig på känslor. Jag finner dem irriterande, och har gjort det länge, så jag har lärt mig att skjuta bort dem. På gott och ont, verkligen. Så pass att det har blivit standard att jag får feber av en känsla. Det är väl min kropp som skriker åt mig att reagera, för att något måste ut. Det har även hänt sig att jag har spytt av en dålig känsla. Andra gånger, då känslan är någorlunda mild och övergående, så springer jag ihjäl den. Till exempel om jag blir arg eller besviken på något.  Idag kan jag varken springa, frysa eller spy bort några känslor. Visst, jag har lite feber, och jag har frenetiskt städat och skrubbat bort alla dammkorn i lägenheten, men jag fulgråter också som en tok. Tio minuter här och tio minuter där, och efteråt samlar jag upp mig och försöker sysselsätta mig, och tänker att det kanske ändå ordnar sig. Tills det slår igen. Första gången det slog var på jobbet, och jag fick stänga kassan och rusa in på toan. Jag blev alltså hemskickad idag. Jag tror inte att jag har gråtit så mycket under hela min barndom som jag har gjort det senaste året. Nedan följer lite bilder från lägenheten. Tagna med en darrig hand och gammal telefon.(Förresten, Vera vet inte riktigt ännu hur man ska säga lägenheten ännu då det är så himla många e:n, så för säkerhets skull spär hon på med några extra och så blir det lägenhetetetet. Så gulligt.)