This changes everything

Vi har på allvar så jobbigt med trots i huset nu. Det är just och just så man hinner städa upp ett busstråk innan nästa är i görningen. Jag vet att jag har sagt det en gång förr, men om möjligt är det ännu mer sant nu, Vera tar ALLA strider hon kommer över. Om vi säger ja säger hon nej, om vi försöker klä på så vill hon vara naken, om jag sätter mig i högra hörnet av soffan så borde jag förmodligen ha satt mig i vänstra. Och för att göra det riktigt klart att hon minsann är passionerad över alla strider hon tar också så består de alltid av skrik och gråt. Imorse satt hon i bilstolen och grät av ingen annan anledning än att "jag vill gråta". Sådana gånger inser jag hur jobbig den här perioden är för henne också, och det är bra att jag blir påmind om det ibland så jag orkar sympatisera med henne. Idag läste jag något som fick mig att tänka till. Jag läste att då barn skrattar efter att de har gjort något dumt så är det inte för att håna oss, utan för att försöka ändra vår reaktion från en negativ till en positiv.  Alltså. Tänk att jag har blivit irriterad på det där skrattet, och trott att det har varit av ondo. Varifrån skulle det ens ha kommit!? Det var så skönt att läsa och tänka det att jag fick helt ny kraft att hantera trotset idag, och som resultat (och förstås med lite tur) hade vi en bra kväll.  Nu har jag ju förstås inte grävt efter forskning som stöder påståendet, kanske lite med risk för att sådan inte finns, men egentligen är det viktigaste inte att påståendet är sant. Jag bara behöver tro på det.